Mer än tre svenska försvarsbudgetar, ca 133 miljarder kronor, försvinner årligen i skattefusk. Och det blir bara värre konstaterade Skatteverket i sin årsredovisning som inte skapade några större rubriker förra veckan.

Det så kallade skattefelet, pengar som borde ha betalats men inte kommer in, utgör enligt verket fem procent av bruttonationalprodukten. Summan är av lätt insedda skäl en uppskattning – stora och små skattebrottslingar och fuskare har inte för vana att redovisa omfattningen av sin verksamhet för rättsvårdande myndigheter. Dra ifrån tio eller tjugo miljarder från Skatteverkets beräkning och vi hamnar ändå på gigantiska belopp.

Är jag ensam om att notera att diskussionen om denna rätt omfattande ekonomiska brottslighet i stort sett har upphört och ersatts av en uppifrån styrd diskussion om bidragsfusk i de allt hårdare kontrollerade bidrags- och försäkringssystemen?

Den nuvarande regeringens mest kraftfulla åtgärder på skatteområdet har ju handlat om att sänka eller helt avskaffa skatter för de grupper som sitter på stora belopp och förfogar över den expertis som gör det möjligt att undanhålla skatt i hittills slutna skatteparadis eller genom andra former av bedräglighet.
I övrigt uppvisas sällan eller aldrig någon moralisk upprördhet eller politiskt nit i jakten på dem som mer än några andra underminerar gemensam finansiering av bland annat sådant som försvar, polis- och åklagarväsende, utbildning och forskning. Det som i klassisk borgerlig mening annars är statens kärnuppgifter.

Helt i linje med denna likgiltighet eller möjligen aningslöshet ska enligt uppgift justitieminister Beatrice Ask ha viftat bort omnämnandet av den största ekonomiska skandal sedan andra världskriget som nu rullas upp i Tyskland när frågan om skattesmitarparadiset Liechtensteins inträde i EU:s Schengensamarbete behandlades i EU-nämnden i förra veckan.

I Tyskland och Storbritannien pågår nu razzior mot banker och hundratals enskilda som gömt undan miljardbelopp i Liechtenstein. Tillslagen blev möjliga sedan den tyska säkerhetstjänsten köpt listor på utländska kunder från en tidigare anställd i en av furstendömets banker. En effektiv och okonventionell metod, som spräckt Europas mest skamlösa banksekretess och lett till politiskt klarspråk sedan förbundskansler Angela Merkel ställt hårda villkor för att ens vilja diskutera Liechtensteins Schengenmedlemskap.

Sverige ska självklart inta samma hållning, menar Leif Pagrotsky som tog upp frågan i EU-nämnden men möttes av beskedet att det här var en ”trivial fråga”.

Att stänga europeiska skatteparadis för europeiska skattesmitare är en given uppgift för EU. Märkligt nog har USA tvingat Liechtenstein att rapportera amerikanska medborgares insättningar i landet, något som EU hittills nekats. En del av de undanhållna pengarna uppges dessutom ha flutit in i det schweiziska bankväsendet genom Liechtensteins finansiella hälares förmedling. Att pressa Schweiz till öppenhet är en annan och sannolikt mycket lönsam uppgift för EU och medlemsstaterna i samverkan.
Internationellt polis- och underrättelsearbete verkar ha stor potential att störa den här brottsligheten och också reducera det jättelika svenska ”skattefelet”.
Men mer än något annat krävs resurser, befogenheter och politisk vilja på hemmaplan för att envetet bekämpa skattefusk och skattebedrägeri. Det har vi inte sett mycket av hittills.
Beatrice Ask kan väl slå en signal till sin tyska kollega för att få moralisk och praktisk vägledning.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 februari 2008

Skribent: Håkan Hermansson