Jan Anderssons argumentering i Lavalmålet (Efter Arbetet 16/2) är sannerligen snårig. Å ena sidan hävdar han att vi måste anta Lissabonfördraget bla för att där ”betonas” att arbetsrättsliga frågor är nationella. Denna ”betoning” skulle då kunna användas för att på något sätt undanröja Lavaldomen och återställa den strejkrätt som EG-domstolen nu beskurit.

Men å andra sidan är Andersson definitivt emot dem som uttryckligen vill skriva in i Lissabonfördraget att strejkrätten är nationell eftersom detta (återigen på något dunkelt vis) skulle göra att strejkrätten underordnades den fria rörligheten. Alltså: en ”betoning” i ett fördrag löser problemen, men en uttrycklig skrivning gör det inte.

Det går naturligtvis inte ihop. Det går utmärkt väl att i Lissabonfördraget föra in en uttrycklig skrivning som t ex säger att vad avser arbetsrättsliga frågor så avgörs de nationellt och att de därför inte ligger inom EG-domstolens kompetensområde. En sådan uttrycklig skrivning har domstolen bara att rätta sig efter. Detta krav har rests från flera håll inom arbetarrörelsen, (inte bara från vänsterpartiet och moderaterna som Andersson vill låta påskina), och skulle kunna åstadkommas om vi vägrade ratificering av Lissabonfördraget så länge sådana uttryckliga skrivningar inte fanns med.

Jag förstår dock Jan Anderssons svårigheter. I åratal har han försäkrat att den svenska modellen inte på något sätt hotas av EU:s fördrag – tvärtom. Nu visar det sig att EU anser sig ha befälsrätt inte bara över vår strejkrätt, utan även andra demokratiska fundamenta, som t ex reglerna för vårt presstöd och de allmännyttiga bostäderna. Jag förnekar inte att EU kan användas i progressivt syfte, men tyvärr är det nu främst de nyliberala tendenserna som manifesteras.

Sören Wibe

Skribent: Sören Wibe