Det finns politiker som brinner för idéer eller i varje fall ger trovärdiga uttryck för att drivas av en övertygelse. Och så finns det politiker som är skickliga hantverkare som får saker och ting gjorda.

Fredrik Reinfeldt platsar inte i någon av dessa kategorier. Efter ett och ett halvt år vid makten och i en allt otydligare ledarroll framstår han framför allt som en gambler, en improviserande maktspelare, en politiker utan kärna.

Minns hans bakgrund. Den består främst i en lång marsch i ungdomsförbundet och senare i det moderata partiet där besegrandet av rivaler om politiska topposter upptog det mesta av hans tid och energi. Han var aldrig intresserad av utrikespolitik, miljöfrågor låg utanför hans horisont, ekonomi var inte Reinfeldts bord. Han var en ung och tidvis ganska extrem nyliberal, djupt involverad i det interna maktspelet sent i sin karriär.

Huvuduppgiften för honom och hans kompisar i samma generation blev helt enkelt att fixa det maktskifte som den äldre generationen moderater ur det så kallade bunkergänget antingen gått bet på eller spelat bort i regeringsställning under tidigt nittiotal.

Reinfeldt tog till sist makten i det egna partiet. Till priset av att det egna partifolket inte längre kände igen sig i de nya slagorden och de nittiogradiga omsvängningarna på område efter område. Men kritiken tystnade när opinionssiffrorna steg. Och lagom till valet 2006 hade Reinfeldt lyckats med sitt hittills enda politiska mästerstycke – att tråckla ihop borgerligheten och få den att framstå som ett hyggligt kompetent alternativ till en trött socialdemokrati.

Men mästerstycket byggde på att själva politiken framställdes som en effektivare väg att nå det som socialdemokratin ansågs ha misslyckats med – full sysselsättning och en kombination av välfärdssatsningar och sänkta skatter för ”vanligt folk”.
Vem Reinfeldt var, hur hans innersta övertygelser såg ut och vilka egentliga kvaliteter han kunde tillföra statsministerposten var ganska ointressant och tämligen outforskat sensommaren 2006.

Frågorna är desto mer centrala nu. I februari 2008 framstår han som mer gåtfull än någonsin. Regeringens opinionsras tog honom på sängen. I december fällde han det smått klassiska yttrandet att han går sida vid sida med folket, vars förtroende han bär. En slags besvärjande förnekelse av verkligheten.

Få politiker har på så kort tid både fått uppleva ett förtroenderas, avslöjats som medierädd och svårbegriplig, demonstrerat oskickligt politiskt hantverk genom chockartade avgångar ur den inre kretsen och tvingats backa från illa genomtänkta och uselt beredda reformer – momssänkningar, minskningsregel i sjukförsäkringen, obligatorisk a-kassa för att bara nämna något.
Av den leende, lågmälde och mjuke Fredrik har blivit en allt stingsligare, surmulen och defensiv Reinfeldt. I trängda lägen drar han sig inte heller för att bluffa, som med utnämningen av Mikael Odenberg.

Och fortfarande väntar vi på besked om vad han vill med klimatpolitiken, med EU-politiken, med försvaret, med bärande delar av sjukvårds- och socialpolitiken, med mediepolitiken – för att återigen bara nämna något.
Under tiden stärks den misstanke som länge omgett Fredrik Reinfeldt, både inom det egna partiet och hos utomstående betraktare, att för honom har själva makten ett egenvärde som är större än alla idéer och övertygelser.
Det kan faktiskt inte sägas om hans partiledarkollegor i regeringen.
Men i regeringens absoluta centrum är det numera tomt, mycket tomt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 25 februari 2008

Skribent: Håkan Hermansson