SVT:s skoldokusåpa 9A visar att skoldebatten handlar om så mycket mer än betyg och förbud mot mobiltelefoner. De nya ”superlärarna”, som ryckt in, visar att alla kan lyckas, bara de får rätt uppmuntran. Visserligen vet vi som tittar på tredje avsnittet ikväll ännu inte om de kommer att lyckas med sitt mål – att bli bland Sveriges tre bästa klasser i svenska, engelska och matematik, men det känns som om budskapet redan har gått fram. Att unga vill lära sig, för de har drömmar om vad de vill göra i framtiden och om vad de vill bli, men vissa törs inte drömma lika mycket som andra, eftersom de har fått lära sig att det inte är någon idé att ha så höga ambitioner. Men får de tillräcklig hjälp av en lärare som tror på dem, så klarar de flesta skolans mål.

Jag minns när jag var student och på fritiden läste läxor med högstadieelver i Gottsunda utanför Uppsala, ett invandrartätt område och en skola med låg övergång till universitetsstudier. Hur jag och en av killarna en dag löste en av mvg-uppgifterna i matteboken efter att ha suttit koncentrerade och ensamma och jobbat ganska länge, steg för steg med de lättare uppgifterna först, sedan de svårare och till sist de svåraste. Hans egen förvåning över att han hade klarat av det. ”Vi tar en till”, sa han, som om han ville testa om det skulle gå igen, eller om det bara var en tillfällighet att han faktiskt klarade en sån grej. Det var det inte. Och det var inte jag som löste problemet åt honom. Men jag fick honom att inte ge upp.

Det är klart att inte alla lärare orkar se alla elever varje dag. Men alla elever har rätt till någon superlärare som ser just dem. Även om det inte finns något färdigt recept för hur man får elever att lyckas. Och särskilt inte tidigare betyg och omdömen, som är så lätt att föreslå, eftersom det inte kostar något – i alla fall inte jämfört med att anställa fler lärare per elev och betala dem bättre för att höja statusen och yrkesstoltheten. Det fantastiska med superlärarna som rycker in för att rycka upp klass 9A är att de inte har något färdigt recept för hur lösningen ska se ut. För att det är svårt såklart. Vad de har gemensamt är en attityd mot eleverna som på en gång ser dem och behandlar dem som vuxna människor, samtidigt som de ställer tydliga krav. ”Jag förstår om du inte vill gå på gympan, men nu är det så att utan det här betyget kanske du inte kommer in på gymnasiet. Kan vi lösa det här?” Behandla nians 15-åringar som vuxna, i stället för att bestämma att läraren får beslagta kepsarna. Men självklart kan läraren inte bara vara kompis. De måste ställa krav också.

Ändå kan jag fortfarande inte tänka mig att 9A kommer att bli en av Sveriges tredje bästa klasser. Det verkar helt enkelt för bra för att vara sant, även om jag är säker på att de kommer att göra otroliga framsteg med det här lärarteamet. Hade det varit en film hade ett sådant slut känts för påklistrat. Men vem vet, kanske verkligheten överträffar dikten.

Hanna Finmo

Skribent: Hanna Finmo