Intellektuell harakiri brukar man säga att den begår som gör grovt våld inte bara på sanningen utan framförallt på förnuftet för att klara sig ur en knipa. Ett bra exempel på detta kan man se i Dagens Nyheters ledare den 24 februari. Den reinfeldtska regeringens utnämning av Mikael Odenberg till generaldirektör har väckt oro hos ledarskribenten. Vad ska folk tro? Nu skulle ju alla tjänster tillsättas genom en öppen ansökningsprocess. Den korrupta socialdemokratins belöningar åt sina egna tillhörde en förgången tid. Ledarförfattarens harakiri innehåller följande element: det var värre förr, och som exempel nämns att Reinfeldts statssekreterare H G Wessberg av socialdemokraterna fick jobbet som chef för Bolagsverket, och nu är utnämningspolitiken bättre, eftersom man skaffat kravprofiler, utlyser tjänsterna och anlitar utomstående konsulter. Och så kommer slutklämmen: det viktigaste just nu är inte att kritisera Reinfeldt utan att kräva besked av Mona Sahlin om hon ”väljer öppenhet och saklighet framför en mörklagd och godtycklig enmansshow”.

Så fullbordas det rituella självmordet av DN:s ledarskribent. Märkligt i sammanhanget är att den kloke Peter Wolodarski sedan lockas att framföra liknande tankar i God morgon världen. Vad är det som får honom att försvara en intellektuell vurpa?

Historien har otvivelaktigt ett underhållningsvärde. Detta ökas genom Maud Olofssons besked att processen varit grundlig, att den startade redan för ett år sedan med utarbetandet av en kravprofil som visade att Odenberg var den allra bästa chef man kunde få. Olofsson må vara begåvad, särskilt klyftig tycks hon inte vara.

I ett avseende är affären Odenberg emellertid djupt allvarlig och oroande. Den visar än en gång att Reinfeldt ljuger så snart han känner sig trängd. Schenström var ingen engångsföreteelse.

Bengt Göransson

Skribent: Bengt Göransson