EU har nu fått eget protektorat på Balkan. Att skydda från inre och yttre fiender och att reformera i grunden därför att protektoratet inte uppfyller minimikraven på en fungerande statsbildning.

De som hävdat att Kosovos självständighet på pappret är den både logiska och den minst onda utvägen för den albanska majoriteten i denna del av det forna Jugoslavien har många och goda argument mot bakgrund av, framför allt, de tjugo senaste årens historia.

Men inte var det så här EU ville ha det. Inte ens den majoritet av EU-stater som nu med olika grader av övertygelse eller med uppgiven pliktskyldighet inte ser någon annan utväg än att erkänna denna i utgångsläget icke-fungerande utbrytarstat.
För fakta i målet är att EU från och med nu, under djup inre oenighet och i praktiken dirigerat av USA, tagit på sig rollen som kolonialmakt över ett område på det instabila Balkan som under överskådlig tid inte kan vara självständigt annat än på papperet.

Varför denna pessimistiska prognos en vecka som inleddes med kosovoalbanernas jubel, som de flesta kunde förstå och möjligen instämma i på rent mänskliga grunder?
Svaret finns inte i pöbelupploppen i Belgrad. De var förutsägbara och obehagliga även om de också döljer en genuin bitterhet hos serberna som också kan förstås på rent mänskliga grunder?
Pessimismen grundas i första hand på att Kosovo under de senaste årens FN-protektorat, Nato-beskydd och inpumpade miljarder inte visat några som helst påtagliga tecken på att ta sig ur det moras av korruption, organiserad kriminalitet och hopplös ekonomi som göder etniskt hat och oförsonlig nationalism.

Nu ska EU göra om försöket. Den här gången tillsammans med (?) en regering som anser sig företräda en suverän stat och säkert också anser sig ha den verkliga makten även om räkningarna betalas av Bryssel och den egna förvaltningen inte skulle fungera en enda dag om inte EU fanns på plats.
Kosovo blir första testet på om EU utöver alla sina andra inre och yttre åtaganden också kan fungera som kolonialmakt i Europas sydöstra utkant. Nu finns inte längre FN att tillgå om något skulle gå fel. I FN:s ögon och i en stor del av världen utanför EU och USA är och förblir Kosovo fortfarande en del av Serbien.

Ibland skapar historien lägen där man får laga efter behov, tänja existerande regelverk och till och med förbigå internationell rätt och praxis för att förhindra en annalkande katastrof. Men det är svårt att hävda att Kosovo år 2008 utgör det ”unika undantag” som kräver att en utbrytarstat upprättas och hålls vid liv med utländskt bistånd under den tid någon kan överblicka. Och att ansvaret för denna stats mognad och integration i Europa läggs på ett EU som visat att det inte kan uppträda enat i någon större internationell fråga, men som nu tar på sig rollen som protektor och finansiär för ett område som senare ska förhandla om medlemskap hos sin egen övervakare.

Ett förlängt FN-mandat och en verklig internationell kraftsamling uppbackad av USA för att lyfta både Kosovo, Serbien, Bosnien, Makedonien och Montenegro ur deras nuvarande sociala och ekonomiska dilemman hade kunnat vara en alternativ, men nu överspelad, strategi.
Nu står vi med ett EU-protektorat, en låtsasstat och en region där motsättningarna kokar vidare under ytan och kan bara hoppas på ett mirakel.
Sådana inträffar också, men hoppet om dem är dålig ersättning för långsiktig politik som bygger på verklig enighet om både metoder och principer.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 23 februari 2008

Skribent: Håkan Hermansson