”Trygga människor blir inte fascister”

”Trygga människor blir inte fascister”, sade Marita Ulvskog till det dryga hundratal sossar som samlats i riksdagshuset en januarilördag för att prata främlingsfientlighet och sverigedemokraternas framsteg i opinionen. Goda argument räcker inte mot rasistiska partier – man kan inte med rationell faktakunskap övertyga otrygga människor om tryggheten. En annan politik behövs. Så rätt, så rätt.

Den senaste tidens trevande närmanden mellan de borgerliga unga tu (SD och alliansen) fortsätter. Faktum är att sedan valet 2006 har allianspartierna, när så varit nödvändigt för majoritet i kommunerna, systematiskt valt att samarbeta med sverigedemokraterna trots intygande om motsatsen innan valet. Där SD fått rollen som vågmästare har de tillåtits spela den fullt ut. Det är ingen djärv gissning att vi får räkna med fortsatt borgerlig undfallenhet gentemot samma parti om riksdagsvalet 2010 avgörs med SD som tungan på vågen. Hoppet för en högerregering på dekis är en sverigedemokrati som garanterar fortsatt regeringsinnehav.

Regeringens utspel nyligen om begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta krav för SFI ska läsas i detta populismens bruna sken. Presskonferenserna om försörjningsplikten för anhöriginvandring gavs i Stockholm och Landskrona (!) av alla ställen – det säger en hel del om regeringens avsikter. Att sunt förnuft och profession entydigt menar att det är människor som lever tillsammans med sin familj som mår bäst och lättast tar sig in i det svenska samhället, samt att läskoden för en analfabet kan ta längre tid än tre år att knäcka, har tydligen inte bekymrat statsråden. Förslagen läggs ändå fram – men så leder ju desperation ofta ut på grumligt vatten. Kan högern göra om folkpartiets framgång från 2002 slipper man SD i riksdagen. Kommer SD ändå in har man positionerat sig så nära dem att det inte krävs många uppoffringar för att samarbetet ska flyta väl. Socialdemokratisk regering efter 2010 kräver således att vi är bättre än alla högerpopulistiska partier tillsammans. Eller att SD görs politiskt irrelevanta – att inga människor lockas bli fascister.

Diskussionen om huruvida vi ska ”ta debatten” med sverigedemokraterna eller inte är i sammanhanget en kvasidiskussion. Den riktar fokus fel. Den drabbar symptomet, inte själva sjukdomen. Vi missbedömer SD om vi tror att det är deras ”skicklighet”, alternativt status som politiska martyrer, som förklarar deras framgång hos (ofta socialdemokratiska kärn-) väljare. Huruvida vi tar debatten eller inte har marginell effekt på en kampanj som drivs med en partikassa lika stor som miljöpartiets och i ett allt mer ojämlikt Sverige. Med ökande ojämlikhet bäddar vi för fortsatt stöd till detta missnöjesparti. Det är således inte sverigedemokraterna som parti, utan den verklighet som gör deras väljare till just sverigedemokratiska väljare, som är den svåraste utmaningen. SD är inte främst ett kommunikationsproblem för de demokratiska partierna, utan ett politiskt problem.

Slutsatsen borde vara given – att bara ”ta debatten” medan samhällets slits isär räcker inte långt. Vill vi mota SD i grind behövs en politik för trygghet, inte mer av argumentationstrimning. SD har lyckats kanalisera ett behov, så enkelt är det! Samhällets sjukdom är inte att vi diskuterar invandringen för lite, sjukdomen är i stället att folk inte får ordentliga jobb, att det blivit svårare att vara stolt över de kommunala skolorna, att bra bostäder i attraktiva områden blir en fråga om förmögenhet, att den privata specialistvården blir bättre än den offentliga, att du faller längre om du snubblar till, att de ökande inkomstskillnaderna gör striden hårdare om sötebrödet. Bortgångne Stig Claesson skriver: ”Och det är möjligt att vi tror oss vara vänliga mot utlänningar, men det ska jag säga er, att om vi bara får lite arbetslöshet så ska vi se hur pass snälla vi är. Då ska det bli intressant att se om vi inte skriker i högan sky över hur utlänningarna tar arbetet ifrån och sänker lönerna.” Precis vad som hänt alltså. Sverigedemokraterna spelar, klassiskt populistiskt, på den helt rationella mänskliga rädslan för att bli omsprungen av andra. Hos en befolkning där man är rädd att bli lämnad på efterkälken finns grogrund för fascism.

Med all rätt tar vi socialdemokrater sverigedemokraternas framgångar på allvar. Det är viktigt att vi diskuterar motstrategier. Men för att göra Sverigedemokraterna onödiga, eller politiskt irrelevanta, krävs politiska reformer, inte goda argument. Otrygga människor skyller på någon annan, trygga människor gör det inte. I Trollhättan startade man nya fritidsgårdar, där blev sverigedemokratiska väljare socialdemokratiska väljare när ingen behövde skylla på ”invandrarna längre”. Vad som var bra för Trollhättan, är bra för Sverige. Folk som har en fritidsgård att gå till blir inte fascister! Det är ett argument för socialdemokratisk reformism så gott som något.

Kajsa Borgnäs

Skribent: Kajsa Borgnäs