KUTUR. I öppningsscenen till Andrzej Wajdas film Katyn möter polacker på flykt undan den nazistiska invasionen landsmän som flyr från andra hållet, jagade av de sovjetiska trupperna. Så inleds den katastrof som fullbordas i en ohygglig slutscen, där polska krigsfångar skjuts i huvudet en efter en och läggs i massgravar.
Däremellan spinner Wajda en religiöst och patriotiskt präglad klagosång över Polens eviga öde att klämmas mellan två gudlösa stormakter.
Spefilmen – som visades på Berlin filmfestival i fcörra veckan – följer släktingar till de 22000 polska krigfångar, mestadels officerer, som mördades i området kring Katynskogen utanför Smolensk. Ryssar och tyskar pekade ut varannn och producerade till förväxling lika propagandafilmer om massakern. Och i nästan 50 år skylldes massmordet i både Sovjet och Polen officiellt på tyskarna. Inledningsvis gällde det också också i Väst, tyskarna hade ju gjort så mycket annat, och dessutom förlorat kriget.
Men många polacker visste bättre. Det fanns ju vittnen, dagböcker, brev. Ett av Wajdas ärenden är just att skildra deras olika sätt att välja mellan sanning och överlevnad i ett ockuperat land: tyst anpassning, självmord, fängelse.
Först Gorbatjov erkände att det var ett sovjetiskt krigsbrott.
Det är oundvikligt att läsa omsvängningen geopolitiskt. Sovjets stjärna var i dalande och Tyskland åter en stormakt. Katyn är därför – i båda leden – ett praktexempel på hur segraren skriver historien, må vara att det nog är den sanna sanningen som berättas den här gången.
Kanske kan filmen ses som ett tecken på att vi kan diskutera också segrarmakternas krigsbrott mer öppet, till exempel plundringen och våldtäkterna vid Röda Arméns inmarsch i Tyskland – som skildrades i den omtalade nyutgåvan
av En kvinna i Berlin häromåret – och de allierades hämndbombningar av tyska städer.
När nu också de skyldiga är borta borde det vara möjligt, att som en officerssyster säger i filmen ”välja de mördade istället för mördarna”.
Artikeln tidigare pubiicerad i Aftonbladet
Skribent: Petter Larsson