DEBATT. Det pågår en debatt om Laval-domen och vilken väg socialdemokratin skall välja för att försvara de svenska kollektivavtalen och konflikträtten. I den debatten deltar också den socialdemokratiske Europaparlamentarikern Jan Andersson.
Jag tänkte i det här inlägget lägga sakfrågan åt sidan – men jag lovar återkomma till den – för att istället ha några synpunkter på debattklimatet.

Jan Andersson skriver i sitt första inlägg i Efter Arbetet att den ståndpunkten, att socialdemokratin bör vänta med ratificiering av Lissabonfördraget till dess det är klarlagt att den svenska modellen på arbetsmarknaden kan fortsätta gälla, ”har sitt ursprung i vänsterpartiet men har också lockat vissa socialdemokrater”.
Jan Andersson har använt denna debattmetod många gånger förut mot partimedlemmar som haft åsikter om Europapolitiken. Exempelvis mot oss som ville att Sverige skulle säga nej till valutaunionen.
Kritiska röster har fått veta exempelvis att det ute i Europa minsann är sådana som Le Pen och extremhögern som tycker likadant.
Det handlar om vad som brukar kallas ”guilt by association”, d v s man är skyldig därför att det finns skumma typer som har samma eller liknande åsikter.

När Jan Andersson skriver att vi som inte tycker som han har lockats av förföriska locktoner är det en ordentlig oförskämdhet. För egen del framförde jag min uppfattning i riksdagsgruppen samma dag som Laval-domen kom. Den uttrycktes ungefär så, att om det inte är ställt bortom varje tvivel att vår arbetsmarknadsmodell är säker, bör vi vänta med ratificieringen av fördraget. Jag hade inte lyssnat till några som helst locktoner från vänsterpartiet. Jag hade ingen aning om deras position, även om jag kanske hade kunnat räkna ut den, om jag brytt mig.
Lunds arbetarekommun fattade senare på ett medlemsmöte i full enighet beslutet att inta i princip samma ståndpunkt. Det är mig veterligen första gången i modern tid vi har varit helt överens i en viktigare Europafråga.

Jag har råkat ut för Jan Anderssons attityder till den fria debatten förut. För några år sedan när jag var chefredaktör på Arbetet ringde han och sa upp prenumerationen för att tidningen tagit ställning mot EMU. Han lade till att ”det inte bara” var EMU-frågan som fått honom att ta detta steg, utan också att Arbetets ledarsida överhuvudtaget var så traditionalistisk. Socialdemokratisk skulle jag själv kalla den.
Numera är jag chefredaktör för partiets idétidskrift Tiden. För en tid sedan kom Jan Anderssons uppsägning av prenumerationen på Tiden med motiveringen att den blivit tillbakablickande och gammeldags.
Min tro är att Jan Andersson i själva verket tycker att jag släpper fram för många dissidenter på sidorna.

Min fråga är, när skall det bli möjligt att föra ett vettigt samtal om Europapolitiken inom arbetarrörelsen? Det är väldigt hög tid att göra det.

Skribent: Bo Bernhardsson