Självrättfärdiga ungar – med stridsvagnar

KULTUR. ”Vi får fin motion när vi duckar för deras granater och de får skolböcker av oss. Det är ett bra utbyte” säger den amerikanske soldaten.
Det är bara halvt på skoj. I Tony Gerbers och Jesse Moss dokumentär Full Battle Rattle, som visas på Berlin filmfestival, förnärmas de nya trupperna fortfarande – efter kanske en miljon döda irakier – av infödingarnas otacksamhet. De gör ju det rätta, the right thing.

Filmen följer dem under en övning i Mojaveöknen. Där har armén byggt ett fejk-Irak med 1600 inhyrda arabisktalande statister, en del av dem paradoxalt nog nyanlända flyktingar från just Irak. I ett jättelikt rollspel lär sig soldaterna bland annat att irakierna egentligen gillar USA. Och att skulle de ha ihjäl någon oskyldig, så kan de alltid köpa välvilja genom att till exempel dra nya avlopp.
Naivt, förstås, och när de stultar in i planet till Irak med sina ryggsäckar och sina John Wayne-ideal inser man att de också är offerlamm, ett gäng självrättfärdiga ungar – med stridsvagnar – som skickas ut i politikernas krig.

Självrättfärdigheten går igen i Errol Morris intervjufilm ”Standard operating procedure” där några av de skyldiga från Abu Ghraib rabblar bortförklaringar. Vi dödade dem i alla fall inte. Irakierna sköt ju på oss. Fångarna ville inte samarbeta. Och förresten var förhören värre, men dem finns det inga foton på.
Morris poäng är att gränsen mellan tillåtet och olagligt är så hårfin att den nästan inte finns. Därför skapar krig i praktiken alltid krigsbrott, inte som olyckliga undantag, utan som oundvikliga följder. Att slå en fånge är till exempel förbjudet, men att kedja honom naken, eller – som på ett av de mest berömda fotona – ljuga om att han får dödliga elstötar om han rör sig är Ok, standard operating procedure.
Och irakierna? De finns bara på bild. Till och med i en kritisk granskning som denna talar amerikaner med amerikaner om amerikaner. Inte konstigt då, om de inte förstår varför de – befriarna – tvingas ducka granater.

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson