DEBATT.

Inför anslutningsförhandlingarna 1993 krävde socialdemokratin följande:
..att EG erkänner kollektivavtal enligt den nordiska modellen som tillräckligt medel att verkställa direktiv utan att dessa avtal behöver bekräftas av myndigheter;
..att svenska kollektivavtal därmed skall kunna gälla allt arbete som utförs i Sverige, även vid utländska entreprenader och från entreprenadens första dag;
..att ändringarna i MBL §§ 25a , 31 a och 42, ”Lex Britannia” bibehålls.

Kraven är ordagrant återgivna från Göran Färms bok ”Sverige och EG” sidan 252. Under hela folkomröstningskampanjen upprepades gång på gång, inte minst av Jan Andersson, att Sverige fått fullgoda säkerheter om att dessa krav var uppfyllda. Utan denna ”säkerhet” hade LO aldrig gått med på en Ja-linje 1994, och Sverige hade med all sannolikhet med bred marginal röstat nej till medlemskap.

Alla de tre kraven kullkastas av Vaxholmsdomen. Är det då orimligt att kräva att de rättigheter vi en gång utlovades skall erkännas? Och vad vore säkrare än att kräva explicita skrivningar i det Lissabonfördrag som Sverige står i begrepp att ratificera? Alltså- socialdemokraterna bör neka ratificering av det nya fördraget såvida inte det blir fullständigt klart att det som lovades svenska löntagare 1994 också kan hållas.

Jan Andersson anför flera argument mot detta. Det första är hans standardsvar till alla som dristar sig att kritisera EU, nämligen att koppla samman dem med Kommunister och/eller Sverigedemokrater. Kravet på icke-ratificering, skriver Andersson ”har sitt ursprung i vänsterpartiet”, därmed antydande att de som instämmer i kravet leds av Ohly och hans mannar. Det är fult och löjeväckande, och med respekt för läsarnas intelligens avstår jag från att vidare kommentera pinsamheterna.

Mer substans har påpekandet att om nu inte Lissabonfördraget godkänns, så kommer NICE-fördraget att gälla, och det är enligt det som Sverige fällts. Men det troliga scenariot är att ett Nej i den svenska riksdagen leder till samma process som i Danmark 1992. Då fällde danskarna Maastrichtavtalet vilket ledde till att de beviljades undantag på de områden som de ansåg viktiga. Samma sak skulle hända här. Om vi sade nej med hänvisning till de svenska kollektivavtalen skulle också vi beviljas de undantag vi krävde. Det tråkiga är naturligtvis att vi inte krävde detta redan under de ordinarie förhandlingarna, men det förklaras nog av att den borgerliga regeringen i tysthet applåderar vad som skett, och att man inte hade något intresse av svenska undantag på arbetsrättens område.

Anderssons andra argument är att Lissabonfördraget gör den sociala stadgan rättsligt bindande vilket skulle garantera den nationella strejkrättens okränkbarhet. Detta är vilseledande, ty i Vaxholmsdomen sägs uttryckligen, att trots att man beaktar den sociala stadgan, så gäller den fria rörlighetens företräde (§ 90-95 i domen). Jan Andersson garanterade tidigare att de gällande fördragen inte innehöll några hot mot de svenska kollektivavtalen. Nu garanterar han att Lissabonfördraget skulle hjälpa oss. Varför tro honom nu?

Istället för att kräva otvetydiga skrivningar och klara papper, lanserar Andersson och andra nu tankar på en ”Europeisk Arbetsdomstol”. Men en sådan ändrar inte Vaxholmsdomen. Fortfarande kommer EG-domstolen att ha tolkningsföreträde även över strejkrätten. Och varför i hela friden föra än mer makt till EU-nivån? Visar oss inte Vaxholmsdomen istället, att det är dags att en gång för alla staka ut gränserna för överstatligheten ?

Sören Wibe
Fd Riksdagsledamot

Skribent: Sören Wibe