KRÖNIKA. Vad är viktigast för LO – att alla svenska arbetare får högsta möjliga pension om trettio år eller att svenska arbetare får behålla sina jobb i företag som leds och utvecklas i Sverige?

Frågan är rejält tillspetsad, men dilemmat finns där. Förra veckan blev det känt att AMF Pension som förvaltar 284 miljarder för 3,6 miljoner svenska löntagare sålt ut sin andel av röststarka a-aktier i svenska lastbilsjätten Scania till den tyska lastbilstillverkaren MAN.
Försäljningen innebar att MAN ytterligare stärkt sin ställning i maktkampen om Scania – en utdragen och stundtals hätsk duell mellan svenska och tyska kapitalister om företagets framtid.

Här ligger svenska jobb i vågskålen. IF Metalls verkstadsklubb i Södertälje fruktar att en sammanslagning av tysk modell riskerar innebära tack och adjö för minst 300 anställda plus försämrade framtidsutsikter för nya jobb på Scania.
Varför medverkar ett bolag där LO:s toppar sitter i styrelsen till en sådan utveckling? Frågorna ställdes av två uppretade ordföranden i IF Metall, den gamle metallbasen Göran Johnson och den nuvarande Stefan Löfvén. Svenska företag ska ju inte skadas av löntagarnas eget kapital, sa Löfvén och menade att löntagarmakten i det pensionskapital som verkar på börsen ska utnyttjas för att garantera jobb i Sverige på lång sikt.

Svaret från LO:s Erland Olausson är intressant i den del som faktiskt handlar om vad arbetarnas pengar ska utnyttjas till i företag där de placerats. Ett formellt fel hade förvisso begåtts av en finanschef som borde frågat styrelsen om just denna försäljning. Men:
De beslut som vi tar idag ska utvärderas om 30 år. Så långsiktiga är våra åtaganden. Vi förvaltar pensionärernas pengar och då finns inga andra mål än bästa möjliga avkastning, säger han till Dagens Arbete.
Men tillägger, för att gjuta olja på vågorna, att det ju inte är någon vits med bra pensioner om folk blir av med jobben.
Frågan är om metallarna i Södertälje lugnas av det svaret. Jobben kan ju i första vändan hamna i Tyskland för att senare vandra vidare till Kina eller Brasilien eller varthelst en företagsledning som jagas kvartalsvis av sina aktieägare föredrar att ha dem för att få största möjliga avkastning.

Kapitalet har inget fosterland, konstaterade redan Karl Marx och inget har i det avseendet förändrats sedan hans tid. Men LO har ett fosterland – det är svenska löntagare och deras jobb och helst också inflytande över sina arbetsplatser och de företag de skänker sin svett och sin begåvning som Wanja Lundby-Wedin, Erland Olausson och andra facktoppar ska företräda.
Frågan är hur, i det transnationella kapitalistiska system där också de svenska löntagarnas pengar utnyttjas i jakten på allt kortsiktigare vinster.
Som Olausson sa – om trettio år när pensionerna ska betalas ut så är det dessa pensioners storlek som är det enda måttet på hur han skötte sig i nådens år 2008.
Motfrågan är då om det över huvud taget finns några svenska industrijobb kvar att pensioneras ifrån.

Högern kallar det ägardemokrati. Om tillräckligt många äger tillräckligt små andelar av det gränsöverskridande kapitalet i tillräckligt anonyma fonder ökar möjligheten för de få att behärska systemet utan störande inblandning av myriader av små, små ägare som du och jag.
En annan sorts demokrati på det ekonomiska området är naturligtvis möjlig. Historien har inte tagit slut, men löntagarnas nuvarande vanmakt illustrerad av Scaniaaffären och LO:s handfallenhet känns onekligen som ett blindspår.

Håkan Hermansson
hakan.hermansson@skd.se

Skribent: Håkan Hermansson