DEBATT. Den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Jan Andersson menar att det är ett stickspår att blanda in godkännandet av Lissabonfördraget i Lavalmålet och att Vänsterpartiet inte är intresserade av att påverka EU, utan bara ”driva opinion mot EU”.

Det är på sin plats att förklara vad det är Vänsterpartiet – liksom allt fler socialdemokrater i både Sverige och Danmark och de största LO-distrikten i Danmark – föreslår; att som villkor för att godkänna Lissabonfördraget kräva juridiskt bindande garantier för kollektivavtalsmodellen. Det är ett mycket konkret sätt att just försöka påverka EU i ett läge då utsikterna att få gehör för sina krav är goda – om bara den politiska viljan finns.

Kravet i sak handlar inte om att kräva undantag för hela arbetsrätten, utan om det som den dåvarande borgerliga regeringen påstod sig ha fått garantier för i samband med medlemsförhandlingarna 1994, nämligen att fackförbund ska ha ovillkorlig rätt att vidta stridsåtgärder för att kräva samma löner och arbetsvillkor för utländska företag och anställda som för inhemska.

EG-domstolen har i yttrandet om Lavalmålet slagit fast att svenska fackförbund visserligen i princip har rätt att vidta stridsåtgärder, men att det i praktiken finns begränsningar för när och hur de får vidtas och vad facket har rätt att kräva. Och det är inte svensk lagstiftning som sätter de gränserna, utan EG-rätten. Därmed har ”garantierna” från 1994 visat sig vara av noll och intet värde. I yttrandet står det att ”Även om rätten att vidta stridsåtgärder således skall erkännas som en grundläggande rättighet /…/ kan det för utövandet av denna rättighet inte mindre gälla vissa begränsningar.” Dessa begränsningar är de grundläggande principerna om fri rörlighet på den inre marknaden som är fastslagna i EU:s fördrag. Dessa grundläggande principer är desamma i Nice- och Lissabonfördraget. Man ska även komma ihåg att EG-domstolen beaktar rättighetsstadgan i Lavalmålet, men ändå kommer fram till att marknadens frihet är viktigare än arbetstagares rättigheter. Detta marknadsliberala synsätt delas av EU-kommissionen. Margot Wallström anser att införlivandet av rättighetsstadgan i Lissabonfördraget inte på något sätt ändrar de grundläggande friheternas överhöghet i EG-rätten.

Med andra ord är den svenska konflikträtten – oavsett vilket fördrag som gäller och vilka anpassningar vi gör av svensk lag – alltid öppen för överprövning av EG-domstolen. Därför krävs förändringar på EU-nivå – antingen genom ett undantag, ett juridiskt bindande protokoll eller en ändring i själva fördragstexten, som slår fast att den grundlagsfästa konflikträtten och kollektivavtalsmodellen erkänns fullt ut. Med tanke på att EU-anhängarna inom socialdemokratin menade att detta var fullt möjligt att göra inför folkomröstningen 1994 är det förvånande att samma personer idag anser att ett sådant krav är helt orimligt eller, som Andersson skriver, ”ett stickspår”.

I den här frågan är det Vänsterpartiet som intar en pragmatisk hållning. Vår EU-kritik är inte överordnad de vinster som kan uppnås genom förändringar inom EU-systemet. När nu de mest grundläggande fackliga rättigheterna och den svenska kollektivavtalsmodellen utmanas av EU är det en självklar prioritering för oss att göra allt som står i vår makt för att försvara dem. Det är mycket svårt att förstå varför den ambitionen inte delas av socialdemokratiska EU-anhängare.

Josefin Brink, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet

Skribent: Josefin Brink och Eva-Britt Svensson