Går man in på alliansens hemsida, jo den finns faktiskt kvar, finns en lista på vallöften och besked om när dessa ska vara genomförda. Den 1 januari i år skulle löftet om sänkt arbetsgivaravgift för vissa tjänsteföretag ha trätt i kraft.

Det här var det enskilt största löftet om att sätta fler i arbete som ställdes ut i valrörelsen. 17 000 nya jobb på hamburgerbarer, i bilverkstäder och några andra handplockade branscher som regeringen särskilt ville gynna var den glada prognosen.

Nu har Reinfeldt gett besked om att löftet hamnat i papperskorgen sedan EU haft invändningar. Där försvann de 17 000 nya jobben och regeringen har inget som helst svar på vad som ska ersätta den här nu stendöda ”reformen”.
Det brådskar med de utlovade stimulanserna. Högkonjunkturen håller på att mattas. Ungdomsarbetslösheten ökar. Och förra veckan publicerade Svenskt Näringsliv en rapport som konstaterade att alliansen inte fått företagandet att lyfta:
”För första gången har alltså en borgerlig regering fört en politik som inte har lett till att det möjlighetsbaserade företagandet har ökat. För första gången har heller inte det totala företagandet ökat under det första året med en borgerlig regering”, skriver ekonomen Anders Bornefalk.

Man skulle kunna tycka att regeringen i det läget skulle söka hjälp där den fanns att få, till exempel hos arbetsmarknadens parter eller de egna partigrupperna. Men där råder öppet uppror mot två andra ”reformer” som hamnat i vanrykte innan de ens hunnit läggas fram.
Den ena handlar om den obligatoriska a-kassan, som skulle tvinga in de 400 000 löntagare som i fjol lämnade a-kassorna för att de blivit för dyra, för värdelösa i händelse av arbetslöshet och djupt orättvisa (lågavlönade i riskyrken betalar mest) i ett statligt system.

Facken vägrar ställa upp som indrivare av vad som i själva verket är en ny skatt som också skulle omfatta de 700 000 som redan från början valt att stå utanför. Däribland egenföretagare som i praktiken måste upphöra att driva företag för att komma i fråga för ersättning.
Sannolikt överges också detta vallöfte, som var att betrakta som ännu ett hot mot en tidigare väl fungerande arbetslöshetsförsäkring.

Den andra ”reformen” är förbudet att via en privat försäkring eller en avtalsförsäkring se till att ersättningen blir högre än de 75 procent som regeringen erbjuder vid långtidssjukdom. Försäkringarna som folk betalat ur egen ficka eller genom att avstå från högre lön ska helt sonika konfiskeras om Fredrik Reinfeldt får sin vilja fram. Det bör tilläggas att han argumenterat hårt in i det sista för saken.
Allt talar för att den här regeringen blir en parentes, ett politiskt olycksfall i arbetet av en väljarkår som helt uppenbart önskade något annat än denna kombination av oskicklighet och oförmåga att göra sin politik begriplig för någon.

Men oavsett om regeringen backar eller framhärdar i frågor den själv pekat ut som centrala så sker en samtidig urholkning av förtroendet för tidigare hyggligt fungerande myndigheter och offentliga system. När sjuk- och arbetslöshetsförsäkring blivit tillräckligt dåliga och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen främst uppfattas som polisiära kontrollorgan har något verkligt allvarligt inträffat som kan ta åtskillig tid att reparera, om det ens är möjligt.

Det handlar om förtroendet för gemensamma, solidariska lösningar och förtroende för politik i sig, den som nu tycks befinna sig i fritt fall.
Alternativet måste därför snart bli mycket tydligt.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson