Gråter hon så är det låtsasgråt och pr-fejk. Gråter hon inte är hon kall och maskulin. Klär hon sig för konservativt fjäskar hon för högern, gör hon det inte är hon ute för att provocera eller har dålig smak.

Det finns många fullt godtagbara politiska skäl att förhålla sig skeptisk till Hillary Clinton. Men kön är det inte.
Vem som än vinner nomineringen bland demokraterna blir de fortsättningsvis utsatta för en personlig granskning utan motstycke med inslag av förtal, försök till karaktärsmord och säkert också mer systematiserad smutskastning av ofta mycket välfinansierade grupper.

Republikanernas rabiata höger har under lång tid utvecklat en särskild expertis på området. Det intressanta i årets kampanj är att denna höger hatar ”den egna” kandidaten John McCain med samma hetta men av andra skäl än de avskyr Hillary Clinton. Och denna höger kommer att visa upp hela sin provkarta på förakt och spel på fördomar för att krossa Barack Obama om han går segrande ur vårens demokratiska kraftmätning.

Men ingen har redan i utgångsläget ett så tungt personhandikapp som Hillary Clinton. Och hennes handikapp kan inte föras tillbaka till hennes politiska ståndpunkter. På det sociala och ekonomiska området står hon till vänster i amerikansk politik. I frågor om utrikes- och säkerhetspolitik kan hon beskrivas som en pragmatiker, i fallet Irak en undfallande och möjligen principlös pragmatiker.

Men inte mer undfallande och mer principlös än de flesta i hennes parti. Däremot mer erfaren och tidigt inställd på att placera sig i den politiska mitt där ett kommande presidentskap formas genom personliga allianser, ibland över partigränserna.
Om detta kan man inte minst från europeisk horisont tycka illa, särskilt om man i likhet med undertecknad anser sig stå till vänster och längta efter en rejäl politisk omvälvning i världens tills vidare enda supermakt.

Men det är inte sådana som jag som ska övertalas att gå till vallokalen och lägga sin röst på rätt kandidat i november. För att vinna måste Hillary övertyga också en del av sina fiender i en konservativ, manlig medel- och arbetarklass i såväl djupa södern som i rostbältena i norra USA.
Av detta skäl har hon blivit mer kameleontlik sedan hon senast befann sig i Vita Huset. Hon säger numera inte lika ofta det som vänstern vill att hon ska säga och är därmed öppen för misstro också från det hållet. Högern hatar Hillary och vänstern misstror henne.

Inget ovanligt för en duglig demokratisk presidentkandidat, senast hennes man. Men han klarade till och med en tämligen solkig otrohetsaffär med byxorna vid anklarna. Är det någon som tror att Hillary klarat sig med ämbetet och förståndet i behåll om rollerna varit omvända?
Klass, religion och ras spelar självklart roll i det som nu utspelar sig i amerikansk politik. Jag är rädd att kön är en lika mäktig – och diskriminerande – faktor och att det blir den som till sist fäller Hillary Clinton. Om inte nu så i november, om hon blir demokratisk presidentkandidat.

I ett så mediestyrt val som det amerikanska och i en kultur så inpyrd av schabloniserade genusbilder så krävs av Hillary Clinton och kretsen kring henne en sådan enorm ansträngning att hålla genusaspekten borta att hennes slutkampanj riskerar att bli en enda utdragen försvarsstrid mot förtal och förminskning av hennes verkliga person och hennes politik.
Vinner hon är det trots sitt kön. Förlorar hon så är det på grund av det.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson