DEBATT. I Sverige har ett stickspår dykt upp i spåren efter Lavaldomen. Det har sitt ursprung i vänsterpartiet men har också lockat vissa socialdemokrater. Man vill att Sverige ska ha ett juridiskt bindande undantag i det nya fördraget för kollektivavtal och rätten till stridsåtgärder. Detta kan låta sympatiskt men leder helt fel, skriver Jan Andersson socialdemokrat i Europaparlamentet.

Jag blev förvånad, besviken och upprörd efter domen om Laval i EG-domstolen. Förvåningen blir än större när jag noggrannare tar del av domen. Domstolen har lyckats med konststycket att helt missa det nya tjänstedirektivet och den debatt som gav upphov till förändringar i direktivet. Man inför i stället en slags ursprungslandsprincip, som har likheter med den som Bolkenstein en gång i tiden ville införa. Principen togs bort ur tjänstedirektivet. Man har också missat att arbetsmarknadsfrågorna togs ur direktivet med anledning av att man inte ville göra minimivillkor till maximivillkor för utstationerad arbetskraft.

Till detta kommer att domstolens ledamöter helt missat de senaste årens debatt om flexicurity där Danmark men också Sverige stått som förebild genom vår arbetsmarknadsmodell med ett stort ansvar för arbetsmarknadens parter. Med anledning av domen måste frågan resas om domstolens kompetens på arbetsmarknadsområdet och domstolens brist på öppenhet. Vi har en domstol som fattar politiska beslut men inte har ett hum om hur den politiska diskussionen ser ut. Varför har man kommit till helt andra slutsatser än generaladvokaten? Att generaladvokaten hade en annan uppfattning tyder på att EU:s regelverk alls inte hade behövt tolkats på ett så gammeldags sätt som domstolen gjort. Och är det rimligt att domstolen helt ska kunna bortse från politiks diskussioner och beslut som tagits helt nyligen och inte ens beakta dem i domskälen.

I Sverige har ett stickspår dykt upp i spåren efter Lavaldomen. Det har sitt ursprung i vänsterpartiet men har också lockat vissa socialdemokrater. Man vill att Sverige ska ha ett juridiskt bindande undantag i det nya fördraget för kollektivavtal och rätten till stridsåtgärder. Detta kan låta sympatiskt men leder helt fel.

För det första har domen fattats med Nice-fördraget som grund. Om Lissabonfördraget inte godkänns kommer detta fördrag fortsatt att gälla. För det andra blir stadgan för grundläggande rättigheter juridiskt bindande i det nya fördraget. I den slås det fast att förutom unionsrätten gäller nationell lagstiftning och praxis när det gäller rätten att teckna kollektivavtal och att vidta stridsåtgärder. Det vore helt ologiskt att säga nej till en sådan förändring. För det tredje är det visserligen sant att länder som Danmark fått undantag från delar i EU-samarbetet efter det att folket sagt nej i folkomröstning. Frågan är hur ett sådant undantag skulle se ut med anledning av Lavalfallet. Sören Wibe och junilistan vill ha ett undantag från EU:s arbetsrätt, vilket bara skulle göra allt än värre. Då skulle den fria rörligheten för tjänster gälla helt utan begränsningar. Alternativet vore att begära undantag från den fria rörligheten för tjänster. Det skulle ställa Sverige längre ifrån EU än Norge och på ett negativt sätt påverka tjänstesektorn och sysselsättningen vårt land.

Att vänsterpartiet vill göra denna fråga till en fråga om ja eller nej till fördraget ligger i linje med partiets hittills förda EU-politik. Det handlar för vänsterpartiet inte om att påverka politiken utan om att driva opinion mot EU. Därav följer en ren plakatpolitik. Allvarligare är när socialdemokrater följer med på stickspåret. Som tur är har socialdemokraternas talesman i riksdagen Sven-Erik Österberg liksom alla fackliga huvudorganisationer valt en konstruktiv linje. Genom justeringar i svensk lagstiftning och eventuellt genom förändringar i EU:s regelverk kan den svenska kollektivavtalsmodellen bestå och utvecklas.

Jan Andersson
Europaparlamentariker (s)

Skribent: Jan Andersson