OPINION. Igår fick vi veta att Telia Soneras vinst fjärde kvartalet 2007″bara” blev 5 769 miljoner. Marknaden hade enligt TT ”i genomsnitt väntat sig en vinst före skatt på 6 169 miljoner”. 2006 blev vinsten 6 100 miljoner det fjärde kvartalet.
Ingen dramatik kan man tycka, men nu måste det sparas och ”möbleras om”, säger Telia Sonera-chefen Lars Nyberg. 2 900 personer måste gå. Två tredjedelar av dem finns i Sverige.

För en vecka sedan kom besked om ”kraftigt minskad vinst” för Ericsson. Resultatet för fjärde kvartalet förra året blev bara 7,6 miljarder mot 12,2 fjärde kvartalet 2006. 4 000 personer måste bort. 1000 av dem finns i Sverige.

Så fungerar kvartalskapitalismen. Svunnen är den tid då storföretagen tog något som liknade socialt ansvar. Idag finns inga strategier för att överbrygga konjunktursvackorna med bibehållen personalstyrka.
Den blodtörstiga marknaden måste få de offer den kräver. Aktievärdet måste omedelbart försvaras. Beskeden som skall signalera handlingskraft får inte dröja.
Det handlar alltid om ”besparingar”. Om folk som måste gå, som i de nämnda fallen om tusentals familjer som skall ta smällen för att aktieägarna skall kunna tro på framtiden.
Det handlar numera aldrig om att ha is i magen, om att utveckla och att ta ansvar för någonting annat än aktiekursen.

Ibland försöker denna ordnings försvarare med att vi alla har ett gemensamt intresse av kortsyntheten och de snabba snitten, det handlar ju om allas våra framtida pensioner.
Det är skitsnack. En enda procent av svenskarna äger 80 procent av de aktier som finns på marknaden. Fördelningen mellan arbete och kapital har aldrig varit mera till kapitalets fördel än idag, enligt en artikel i The Economist för en tid sedan. Ojämlikheten växer.

Det är inte utan att man saknar de femton familjerna, de finansfamiljer, ledda av patriarker i höga hattar, som en gång styrde och ställde i storföretagen – förvisso inte utan hjälp av en stark fackföreningsrörelse som motvikt i klasskampen.
Kvartalskapitalismen är sjukligt fixerad vid aktievärden Den är extremt kortsiktig, inhuman och ansvarslös.

Insikten om hur dagens globala kapitalism fungerar är ännu ett gott skäl till att inte sälja ut de få statliga företag som vi fortfarande har ett gemensamt inflytande över och vars policy vi kan påverka om vi vill.
Men det är naturligtvis inte tillräckligt. Det behövs storstilade fackliga och politiska gränsöverskridande strategier för att balansera och civilisera den moderna kapitalismen.

Skall man förklara kvartalskapitalismen så måste man ta sin utgångspunkt i hur ägandet förändrats. Institutionerna, inte minst pensionsfonder och sparfonder av olika slag, har blivit allt viktigare ägare. Deras ägande är som regel passivt och de ”röstar med fötterna”. Det gynnar kortsynthet och det ger direktörerna svängrum. Vill man förklara de ständiga utsvävningarna med bonusar och förmåner i de övre direktörsskikten kommer man inte förbi att ägarna är svagare idag än förr.

Det är hög tid att diskutera hur det potentiella inflytande, som det folkliga aktieägandet via olika fonder faktiskt representerar, skall kunna organiseras och användas.
Det är dags för arbetarrörelsen att ta sig ur det trauma och den förlamande tystnad på området ekonomisk demokrati som följde på löntagarfondsbakslaget på 80-talet.
Nu är tiden mogen.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson