KRÖNIKA. Läsarna av denna spalt vet att det inte är risken för att statliga bolag säljs ut till underpris på en iskall marknad som fram till nu varit huvudinvändningen mot regeringens utförsäljningsplaner.

Argumenten har i stället handlat om att försäljningen inte kan motiveras ur ett statsfinansiellt perspektiv. Staten är inte i ett läge där medel saknas att bygga ut infrastruktur, social service eller satsa på forskning – argument som nu ersatt det ursprungliga som gick ut på att betala av statsskulden.
Vi är också många, närmare bestämt en stor majoritet av svenska folket enligt fler än en opinionsmätning, som inte ser förnuftet i att avveckla ett nationell ägande av bolag som genererar stadiga inkomster. Och samtidigt ger samhällsinsyn och ökar konkurrensen i till exempel den nationellt och ur konsumentsynpunkt viktiga finans- och banksektorn.

Under resans gång har det också framkommit att de tänkbara köparna av den statliga andelen av OMX-börsen är andra stater – oljeemiraten Dubai och Qatar. Staten Sverige säljer alltså till andra stater, dessutom demokratiskt tvivelaktiga, och motståndaren till statligt ägande Mats Odell höjer inte ett ögonbryn.
I botten på hela den här processen ligger en syn på statligt ägande som inte har ett uns att göra med omsorg om konkurrens och mångfald. Presumtiva köpare är som i fallet OMX statsägda energijättar i jakt på placeringar av sina överskott eller privatägda koncerner som kanske skulle få en så dominerande ställning i Europa (brittiska Diageo som vill komma över Absolut vodka) att EU-kommissionen sannolikt sätter stopp.

Det är således inte svenska bönder kring Åhus eller konkurrensglada mindre utmanare i den svenska banksektorn, dominerad av ett fåtal jättar, som har anledning att jubla åt Odells planer. De förra lever dessutom under hotet att Vin&Sprit styckas upp av en ny köpare som kanske vill ha andra underleverantörer eller senare säljer delarna till högre pris.
Odell använder inte sitt långa inlägg till att bemöta någon av dessa risker eller presentera nya och övertygande sakargument för en försäljning. Han vill framför allt försäkra oss om att staten inte ska sälja till underpris utan slå till först när ”priset är det rätta”.

Det hade varit en alltför billig poäng att enbart hänvisa till de avbrott, felutnämningar och förtroendetapp som hittills präglat Odells hantering av den här processen. Men det är inte socialdemokratiska tidningskrönikörers bristande förtroende för finansmarknadsministerns förmåga att ro försäljningen i land han bör oroa sig för.
Hans främsta motståndare är och förblir den så kallade marknaden. Den består av aktörer som noga följt skeendet och som har kunnat konstatera att det läge som rådde på marknaden när utförsäljningsplanerna presenterades nu är historia. Försäljningsobjekten har tappat dramatiskt i värde, riskerna för en amerikansk recession är nu samtalsämne nummer ett och om det någonsin funnits en säljarens marknad för de bolag som ska bort så är det ögonblicket förbi för den tid som kan överskådas.

Att ändå framhärda i försäljningen är att måla in sig i ett hörn. Nu ger sig Odell in i ett chickenrace med marknaden, han ska vänta ut rätt tillfälle och rätt pris. Det är marknaden som ska vända, inte han. I vetskap om att han riskerar att bli överkörd av krafter han inte kan påverka skriver han att priset trots allt inte är den enda faktorn i kalkylen. Lägg märke till den reservationen. Brasklapp hette det när jag gick i skolan

Håkan Hermansson

Artikel tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson