Klockan klämtar för Skånskan

KRÖNIKA. När tidningen Arbetet gick i konkurs för snart åtta år sedan var vi många som spådde att Skånska Dagbladet (Skd) skulle bli nästa offer för Bonnier-imperiets utbredning.
Socialdemokratin skulle inte längre ha ett egenintresse av att staten pumpade in tiotals miljoner varje år i så kallat storstadspresstöd till Skd, eftersom Arbetet inte längre fick något.
Och Sydsvenska Dagbladet skulle när som helst kunna säga upp det annonsavtal man länge haft med Skd och sedan snabbt knäcka eller sluka tidningen.
Nu är det på väg att ske.
I våras ville Sydsvenskan köpa Skd. När man fick nej, sa man upp annonssamarbetet. Kontraktet löper vidare till 2009, men innan det går ut måste Skd hitta en ny annonspartner om man ska ha en chans att överleva på sikt. Någon given räddare i nöden är svår att se – såvida inte Helsingborgs Dagblads ägare får för sig att på allvar hålla tillbaka Bonniertidningarna.
Till råga på allt är storstadspresstödet nu allvarligt hotat.
Men inte av socialdemokraterna, som fortfarande försvarar det. Utan av EU-kommissionen, som anser att stödet – som utgår med cirka 65 miljoner om året var till Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet
– snedvrider konkurrensen över gränserna och därmed strider mot idéerna om den inre marknaden. Enligt Ekot (24 januari) vill den därför skära ner storstadspresstödet till maximalt 15 miljoner om året.
Regeringen har lagt sig platt och förhandlingarna gäller nu tydligen bara om nerdragningen ska ske på tre eller fem år. Det är mycket märkligt, eftersom regeringen mycket väl kunnat hävda att mediepolitiken är en nationell fråga, som EU inte ska lägga sig i. Under mer än ett decenniums EU-medlemskap har ju presstödet passerat kommissionens hökögon utan anmärkning.
Skånska Dagbladet verkar alltså ha en handfull år på sig innan det är rejäl kris.
I teorin kan tidningen förstås hållas vid liv av det stenrika centerpartiet, men eftersom dess rikedom härstammar från att man nyligen sålde nästan alla sina tidningar, så är det ju inte särskilt sannolikt att man vill ge sig in i pressbranschen igen i brådrasket.
Min gissning är därför att Skd upphör som självständig tidning inom, låt säga, tio år.
I det läget är Skånes morgontidningsmarknad i praktiken uppdelad i två regionala monopol. Det mindre HD-imperiet, med HD, NST och Landskrona Posten i nordväst. Och det stora Bonnierimperiet, med Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet i resten av regionen.
För läsare, medborgare och journalister är denna maktkoncentration – som alltså nu riskerar att öka ytterligare – förödande. Ägarförhållanden påverkar mediernas innehåll. En tidning kan satsa på mer arbetsmarknad och mindre börsnyheter eller skaffa sig en konservativ eller radikal kultursida. Sådant avgörs, ytterst, av budgetar och chefstillsättningar, som skapar tidningens profil och redaktionskultur.
För journalistiken betyder koncentrationen ökad likriktning, med ökad cirkulation av material. Ett par av Bonniertidningarna har sedan länge gemensamma kultursidor och nyligen meddelades att Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda ska använda flera nyhetssidor från Dagens Nyheter.
Framförallt minskar nyhetskonkurrensen. Färre berättelser kommer att berättas, ur färre perspektiv. Redaktionerna måste inte längre göra sitt yttersta, när ingen finns på plats för att slå dem på fingrarna.
Och risken för (själv-)censur ökar när det finns färre arbetsgivare att välja mellan för journalisterna.
Vad som står på spel är inget mindre än den fria åsiktsbildning och mångsidiga information som politiker och publicister av alla kulörer alltid lyfter fram i högstidstalen som en förutsättning för en fungerande demokrati.

Skribent: Petter Larsson