In i det sista förblir George Bush den typ av politiker som delar och splittrar sin nation. Också när han verkar sträcka ut en hand mot sina kritiker för att försöka reparera det han själv har raserat.

I sitt sista tal till den nation som vänt honom ryggen (bara 29 procent stöder honom mot 82 procent för sex år sedan) begär han att de enorma skattesänkningar till företag och höginkomsttagare som han hittills drivit igenom ska permanentas för att stimulera USA ur den aktuella krisen.
Inte ett ord om till exempel ökat stöd till arbetslösa eller generösare tilldelning av matkuponger till de allra fattigaste. Åtgärder som direkt skulle öka konsumtionen och som därför förordats som effektiva och snabbverkande också av folk i hans eget parti.

Men de grupper som, åtminstone tillfälligt, skulle kunna dra nytta av sådan stimulans tillhör inte presidentens del av nationen. De har aldrig röstat på honom och han har aldrig vänt sig till dem utom när han krävt stöd för sina krig.
Men då har han å andra sidan just krävt ovillkorlig uppslutning, sett till att tysta all kritik som opatriotisk och delat upp både USA och världen i ett vi och i ett dom.

George Bushs flitigast använda politiska verktyg har varit rädsla. Amerikanernas begripliga skräck för nya terrorattacker efter den 11 september hade av en annan sorts ledare kunnat användas för att ställa upp gemensamma mål för inrikes- och säkerhetspolitiken och öka känslan av gemenskap och solidaritet utan att mana fram irrationella fiendebilder bland politiska motståndare i USA och i världen.

Men Bush kom att stå för den permanenta rädslans politik i vars skugga han kunnat genomföra ett program i en rad särintressens smak. Främst av dem de superrika, olje- och energibolagen, vapen- och säkerhetsindustrin och på marginalen de högerkristna som dock ännu väntar på sin kulturrevolution med totalt abortförbud högst på dagordningen.

Detta ledarskap genom splittring, som lett till ett urholkat medborgarskap och fördjupade klassklyftor, är vad som lyft fram en politiker som Barack Obama. Hans i grunden enkla tanke om att ena ett djupt splittrat USA där medborgerliga och sociala rättigheter och ett minimum av ekonomisk rättvisa under de senaste åtta åren har ersatts av ett manipulativt vi och dom-tänkande har plötsligt gjort honom till ett presidentämne.

Möjligen är motkrafterna ännu alltför starka för att göra honom till mer än ett ämne – rasismen, kulturkonservatismen, Clintons tunga politiska apparat och den politiska apatin hos de grupper som är hans naturliga väljare.
Men Obama har ändå visat på attraktionskraften i ett ledarskap som bygger på gemenskap och inte fiendskap, på allas lika värde och inte på någras privilegier och som inte laborerar med skräckbilder riktade mot den ena eller andra minoriteten.

Det finns hoppfulla lärdomar att dra av detta. Väljarna i tyska delstaten Hessen gjorde det i helgen när de hårt bestraffade kristdemokraten Roland Koch som gått till val med en brutal invandrarfientlig retorik. I Hessen vann en sansad sakpolitik som handlade om jobb och skola och klassiska socialdemokratiska lösningar på konkreta problem.

Vilka särintressen som gynnats på de mångas och ofta mest utsattas bekostnad i svensk politik ska väljarna ta ställning till i sinom tid. Tonläget är ett annat än i USA och Tyskland. Men svårigheten att i längden driva en politik som ökar avståndet mellan människor i stället för att minska klyftor och olikheter i livsvillkor är sannolikt lika stor här som där.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 januari 2008

Skribent: Håkan Hermansson