KRÖNIKA. Avvisningarna till Afghanistan har börjat på allvar. 500 personer står på deportationslistan. Många av dem har varit i Sverige i flera år. Nu hämtas de av polis en efter en och sätts på plan till Kabul, en stad många av dem inte har någon anknytning till.
Det sker på mycket tvivelaktiga grunder. Migrationsverket och migrationsdomstolarna struntar blankt i vad asylrättsgrupper och Afghanistankännare säger. Man kör till och med över FN:s flyktingorgan UNHCR, som anser att bara personer med band till Kabul kan avvisas dit, på grund av dålig säkerhet och små försörjningsmöjligheter.

Men vad värre är: de lyssnar inte ens på sig själva, utan knäcker asylrätten med öppna ögon.
I maj fick Migrationsverket plötsligt för sig att Kabul blivit säkert. Men de källor man då hänvisade till visade snarare att staden blivit MER osäker, med fler upplopp och bombattentat. Må vara att dessa uppgifter redan då var lite gamla.
I ett uppföljningsbeslut i november konstaterar Migrationsverket att Kabul är utsatt för ”omfattande terrorism och oroligheter” och att ”situationen när det gäller försörjning och tillgången på bostäder är… besvärlig”.

Om, och det är verkligen ett om, politikerna vill kan de förstås tvinga migrationsmyndigheterna att respektera asylrätten. Enklast är antagligen att göra FN:s rekommendationer till svensk lag, alternativt kan man stifta en tillfällig asyllag. Men det tar tid. Fram tills dess finns bara en sak att göra: Göm afghanerna. Det är, tack och lov, fortfarande lagligt.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson