Kulturjournalisten Ola Larsmo har varit på träff till Förintelsens minne. I en KRÖNIKA i Dagens Nyheter frågan han sig varför nästan ingen under 35 var på plats.
”Varför, frågar jag mig, går det att få tusen unga till demonstration i Salem, men inte till en appell om antirasism och till en minnesstund för rasismens offer? Är det fel sorts antirasism här på torget, den som söker sig fram via lagar, processer, konventioner? Eller är det det officiella anslaget som stöter bort radikala krafter?” funderar han.
Kanske det.
Men viktigare är antagligen att minnesstunden handlar om något som redan hänt, dessutom för rätt så länge sedan. Medan konfrontationerna i Salem handlar om att möta nazisterna här och nu och imorgon.
Och då blir frågan kanske snarare varför så få äldre deltar i Salem och vid liknande arrangemang? Det är ju inte nödvändigtvis de unga radikala som har eller gör fel.

Frågan är högaktuell i Malmö just nu.
Tack vare Malmös många invandrare och aktiva antifascistiska grupper har det länge varit i stort sett omöjligt för nazister att röra sig öppet på stan.
Men för ett par veckor sedan angreps ett vänsterpräglat café och kulturcentrum på Möllevången av nazister. Och i helgen som gick delade nazistiska aktivister öppet ut flygblad i Triangelns köpcentrum.

Möjligen handlar det, i alla fall i det första fallet, om en gren av en något som kallas Helsingborgkampanjen som är en utlöpare av den högerextrema organisationen Nordiska Förbundet.

Frågan blir nu hur Malmös antifascister ska hantera detta nygamla problem.
Risken är stor att uppgiften att mota ut nazisterna ur staden återigen överlämnas helt åt unga vänsteraktivister, som inte bara riskerar liv och hälsa i konfrontationerna, utan till på köpet riskerar att brännmärkas i pressen som ”lika goda kålsupare” som högerextremisterna.
Det vore för sorgligt.

Skribent: Petter Larsson