Kristdemokraterna är det parti i regeringen som uppträtt med de största anspråken på att företräda en särdeles hög moral, grundad i den kristna etiken. Både partiet och etiken tycks nu lösas upp inifrån.

Om alliansen ska gå till val 2010 som fyra partier är en av förutsättningarna för fortsatt regeringsinnehav att kristdemokraterna klarar fyraprocentspärren. Det har alltid varit en tuff uppgift för partiet. Också under perioder då det inte malts ner av svåruthärdligt kompromissande i ideologiska kärnfrågor och inte utsatts för dagens närgångna granskning.

Hade det varit val idag är det enligt flera opinionsinstitut högst tveksamt om partiet klarat spärrgränsen. I senaste Demoskop var kristdemokraterna nere på tre procent, det vill säga i nivå med sverigedemokraterna.
Och i det ögonblick avgrunden väntar för Göran Hägglunds parti är det således tack och adjö också för det senaste borgerliga försöket att regera Sverige. Om inte annat så av detta skäl finns det anledning att granska just kristdemokraterna.

Här har vi faktiskt ett parti där partiledaren, den sympatiske och ofta humoristiske Göran Hägglund, inte kan beskyllas för att vara partiets blysänke. Han gjorde visserligen ett av sina slätaste framträdanden i årets första partiledardebatt. Men frågan är om läget för partiet inte varit sju resor värre utan honom i ledningen. Det är klyftan mellan det sagda och det gjorda, motsättningen mellan hög moralisk svansföring i ideologi och retorik kontrasterad mot bilden av en kallsinnig politik tömd på medkänsla som är partiets och därmed hela regeringens problem.

Kristdemokraterna får ta på sig ansvaret för ett par av alliansens mest uppenbara fiaskon hittills: den nya orättvisa fastighetsskatten och utförsäljningen av statliga företag. Under Mats Odells ledning håller för övrigt den senare frågan på att gå helt över styr om regeringen envisas med att sälja ut bolag som tappat i värde med tvåsiffriga procentsatser på en börs som störtdykt sedan årsskiftet. Sker det så ligger ordet förskingring nära.
Kristdemokraternas löfte om sänkt bensinskatt mot allt vetenskapligt och politiskt förnuft avslöjades snabbt som ett tämligen oetiskt bondfångeri och snart får partiet finna sig i att också bli överkört i den för partiets kärntrupper tydligen oerhört laddade frågan om könsneutrala äktenskap.

Ändå tror jag att krisens grundorsak är en annan. Alla känner inte till att Odell är kristdemokrat och fastighetsskatten schabblades bort av hela regeringskollektivet.
Nej, det är just bristen på etik i den förda politiken som nu drabbar det ”värdeorienterade idépartiet” med full kraft, för att nu använda kristdemokraternas egna ord för att beteckna sig självt i förhållande till andra.
Det är när Göran Hägglund inte begär replik på Ohlys fråga ”hur ökar det en cancersjuk kvinnas arbetsförmåga att ersättningen sänks från 80 till 70 procent?” som blickarna riktas mot det parti som i alla andra sammanhang talar om sin kristna människosyn.
Eller när han viftar bort farhågorna om en socialt segregerad vård.

När ett värdeorienterat parti i sin programförklaring lyfter fram ”solidaritetsprincipen” men talar och uppför sig som vilket nyliberalt högerparti som helst, visar sig ha taffligt handlag med politikens praktiska sidor och därtill är svårt inskränkt i värdefrågor, som engagerar många människor med en humanistisk grundsyn, förvandlas svårigheterna till permanent överlevnadskris.
Det är vad som nu har hänt och ingen bör bli förvånad.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 18 januari 2008

Skribent: Håkan Hermansson