Familjen som gisslan

KRÖNIKA. Regeringen har enats om den kanske hårdaste skärpningen av svensk migrationspolitik på många år.
Med undantag för konventionsflyktingar måste den som fått upphållstillstånd skaffa jobb och bostad innan hans eller hennes make/maka och barn kan få resa till Sverige, tänker man sig.
Reformen är kopierad från Danmark och syftet är att minska invandringen.
Det officiella motivet är dock, som vanligt, att värna arbetslinjen. Det sa Fredrik Reinfeldt själv i en intervju för några veckor sedan.
Den som inte arbetar ska inte få träffa sin barn. Snacka om incitament. Man kanske skulle göra det samma med svenskar, ta familjen som gisslan?
Men på vilket sätt blir det lättare för folk att få jobb och bostad för att de inte får träffa sina närmaste? Risken är ju tvärtom stor att människor som ofta redan lever i en pressad situation helt bryts ned.
Det är inte bara inhumant. Det är dålig integrationspolitik också.

I det fall det gäller barn strider förslaget dessutom mot barnkonventionen, som bland annat stadgar att ”ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna” och att ”ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt”.

Reformen är ett politiskt svek utan dess like. Åren före valet 2006 gick många centerpartister, folkpartister och kristdemokrater sida vid sida med asylgrupper, kyrkor, vänsterpartister och miljöpartister och krävde en human flyktingpolitik. Fredrick Federley (c), Fredrik Malm (fp) och Lars Gustafsson (kd) var några av dem.
Tydligen menade de inte ett ord.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson