KRÖNIKA. ”Kriminella invandrarungdomar” är inte längre bara den tyska extremhögerns favoritmåltavla, utan också den etablerade borgerlighetens. Längre straff, fler utvisningar, fängelse för 14-åringar och speciella arbetsläger för ungdomsbrottslingar står nu på den kristdemokratiska kravlistan.
Det som började som en desperat valkampanj i delstaten Hessen har fått extra skjuts av ett filmat våldsdåd, där allmänheten fick se två unga män med utländsk härkomst sparka ner en pensionär, och har vuxit till en riksdebatt. Även Angela Merkel stödjer nu efter viss tvekan sina partikamraters rop på hårdare tag.

Kritiken är stormlik. Tusen kriminologer och jurister har skriver på upprop mot förslagen. Polisfacket protesterar. Ett första gradens svineri, säger socialdemokraternas partichef Kurt Beck. De använder det nazianstrukna partiet NPD:s språkbruk, hävdar Günter Grass.

Debatten ekar av det förra sekelskiftets kamper.
Särskilt om man kopplar ihop kraven på ökad repression med de senaste årens idéer om att, på reinfeldtskt vis, bekämpa underklassens lättja genom att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa.
För hundra år sedan handlade det om att utdefinera arbetarklassen som omoralisk, brottslig och lättjefull i syfte att undergräva dess krav på politiskt inflytande och ekonomisk utjämning. Arbetarna, hävdade man, var fattiga för att de hade en speciell livsstil. Brottstatistiken talade ju sitt tydliga språk: de farliga klasserna var bokstavligen farliga.
Arbetarrörelsen vände, i rent självförsvar, på perspektivet och hävdade att fattigdomen skapade problemen. Kanske kan man rent av säga att rörelsen grundades i det syftet.

När det som förr kallades den sociala frågan nu återkommer i land efter land i Europa laddas den med det faktum att den nya arbetarklassen i hög utsträckning har utländsk härkomst. När de tyska kristdemokraterna då manar fram en främlingsrädsla ur sociala problem sträcker man ut handen till den radikala högerns väljare. På samma sätt kunde Nicolas Sarkozy i svallvågorna efter förortsupploppen 2005 samla många av Front Nationals anhängare bakom sig i det franska valet. Det illusterar ganska väl att det rasistiska hotet inte främst kommer från högerradikala småpartier av sverigedemokratiskt snitt, utan från etablerade partier som i ett opinionsmässigt pressat läge lockas att överta deras frågor i jakten på makten.
Blir strategin framgångsrik också i Tyskland är risken stor att denna borgerlighetens nya maktformel kopieras av andra, tidigare anständiga partier.

Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Skribent: Petter Larsson