KRÖNIKA. En barnfamilj jag känner har sålt sin bil. Dels som ett aktivt miljöval, men lika mycket för att de faktiskt inte behöver den och den kostade en hel del att ha. Detta egentligen väldigt rationella beslut har bemötts av många i deras närhet som helt omöjligt, galet och lite rabiat – en barnfamilj måste ju ha bil! Även om det är gångavstånd till dagis och båda föräldrarna har cykelavstånd till jobbet och bor på promenadavstånd till city i en medelstor stad där det finns kollektivtrafik. Vi är så vana att utgå ifrån bilen att många inte ens funderar på vad den kostar och varför de ska ha den.

En annan familj jag känner hade under en period bil, men när de räknade efter vad den kostade och vad de faktiskt använde den till, insåg de att veckohandlingen, som var vad det främst använde bilen till, kostade nästan 500 kr/gång. Det skulle vara billigare för dem att åka taxi fram och tillbaka till stormarknaden. Eller för all del att hyra bil – en liten miljöbil kostar några hundra att hyra en helg, och för den som kör sällan kan det vara mer ekonomiskt att hyra varannan helg än att äga bilen hela tiden. Men det är en uträkning som ganska få gör.

Klimatfrågan är stor och komplicerad, och det räcker inte med att följa klämkäcka ”klimatsmarta” tips i tidningar eller göra symbolhandlingar. Det krävs lagstiftning, internationella konventioner och ekonomiska incitament och skatter. Men dessa större beslut måste också få genomslag i beteendeförändringar, även på individnivå. Vi behöver fler beslut som gör det ekonomiskt lönsamt att inte ha bil alls eller att minska bränsleförbrukningen. Men dessa beslut måste också leda till den önskade beteendeförändringen. Och då måste en del fördomar om hur viktig bilen är utmanas, och det måste vara inte bara ekonomiskt, utan också praktiskt möjligt att leva utan bil. Det är inte minst en fråga om stadsplanering – mer handel i stadskärnorna och mindre i ytterområden (och fler bussar och cykelbanor till de stormarknader som ändå finns), trafiklösningar där kollektivtrafik, cykel- och gångtrafikanter sätts i första rummet och där samhällsservicens tillgänglighet inte är beroende av biltransport. Ett typexempel är återvinningscentraler, som i många kommuner är belägna ganska långt från bostadsområdena: för att sortera dina sopor måste du ha bil för att transportera dem.

Det handlar också om vilka ekonomiska styrmedel vi har gällande tjänstebilar, avdragsrätt för arbetsresor och skatteregler för olika sorters fordon och drivmedel. Också på andra områden än trafiken är det stora satsningar som behövs, men som också måste få genomslag i beteendeförändringar på individnivå.

Klimatfrågans ”momentum” i svensk och internationell samhällsdebatt måste utnyttjas för att få igenom de beslut och förändringar som borde ha gjorts för länge sedan.
Men det är viktigt att vi går från skräckpropaganda och larm till konkreta åtgärder. Och att detta sker samtidigt på individnivå och samhällsnivå. Vi måste se vad som faktiskt är insatser som spelar roll i mindre skala och vad som bara är tomma symbolhandlingar, och vi måste hitta sätt att låta de incitament som faktiskt finns bli starkare än våra förutfattade meningar och vår bekvämlighet. Och vi måste inse att även om det går att komma långt med ny teknik och bättre resursanvändning kommer allt att koka ner till en punkt: den rika världen använder för mycket av jordens resurser.
Det enda sättet att komma till rätta med det är att använda mindre och på ett mer hållbart sätt. Och då kanske frågorna om hur vi organiserar våra egna liv och vårt samhälle blir mer brännande. Ett första steg kanske kan vara att räkna på om du verkligen behöver en egen bil?

Skribent: Marta Axner