OPINION. Denna torsdag var det ”särskild” debatt om järnvägen i riksdagen. Infrastrukturminister Åsa Torstensson deltog förstås och fullföljde den linje som hon konsekvent följt sedan första dagen på jobbet. Hon talade länge och högljutt om den förra regeringens och tidigare riksdagsmajoritetens påstådda tillkortakommanden, men väldigt litet om vad den nuvarande regeringen och hon själv vill.

Åsa Torstensson slösar många ord på att försöka få folket att tro att de problem hon har är ett arv från den tidigare socialdemokratiska regeringen. Hon pekar på eftersatt underhåll av vägar och järnvägar. Hon kritiserar den rödgröna majoritetens alltför ambitiösa järnvägssatsningar. ”Luftslott” kallar hon dem och hävdar att de var ofinansierade. I nästa andetag säger hon att hon ”är mycket besviken på att det finns tre partier (s, v och mp) som inte har förstått järnvägens betydelse för miljön”.
Det hänger inte ihop, men det är värre än så, det är ett falskt resonemang.

Idag, efterhand som klimathotet framstår som allt mer utmanande, talar alla partier väl om järnvägen. Men sanningen är ju att före valet 2006 kritiserade de borgerliga partierna – framför allt men alls inte bara moderaterna – den rödgröna majoriteten för att den satsade för mycket på järnväg.
Nu bekänner man sig som järnvägsförespråkare, men faktum är att högerregeringen, trots en nymornad och, får man förmoda, ärlig övertygelse om att miljöfrågorna måste tas på riktigt stort allvar, ändå framför allt väljer att satsa på väginvesteringar, bland annat nya motorvägar i Stockholm. Samtidigt som den lägger flera tidigare beslutade järnvägssatsningar i malpåse.
Ja, för en tid sedan skrev finansminister Anders Borg och Åsa Torstensson ett storslaget debattinlägg med budskapet; ”Vi skapar budgetutrymme för flera stora vägprojekt”.

En avgörande invändning mot Åsa Torstenssons sätt att resonera handlar om att tiden före valet 2006 och tiden därefter faktiskt inte enkelt kan jämföras.
Det är ett faktum att klimathotet, även om det funnits länge i debatten, på mycket, mycket kort tid, ja faktiskt på bara något år, har tornat upp sig som en ofrånkomlig gigantisk utmaning för mänskligheten, där tiden för handling dessutom riskerar att rinna ut.
Åsa Torstensson sitter på makten nu. Hon, regeringen och den nya riksdagsmajoriteten har att hantera en ny medvetenhet och en allvarligare hotbild än tidigare. Då går det inte att hänvisa till tidigare regeringars eventuella tillkortakommanden, allra helst som hon och hennes borgerliga kollegor, när de var i opposition, i miljöfråga efter miljöfråga bjöd under den rödgröna konstellationen.

Åsa Torstenssons har ansvaret, men hon flyr det. Det är fegt och farligt.
Åsa Torstenssons resonemang är extra ihåligt eftersom högerregeringen, som ärvde fullständigt lysande offentliga finanser av den socialdemokratiska regeringen, istället för att snabbt lägga fram nödvändiga förslag om stora satsningar på järnvägsnätet har valt att satsa på väldiga skattesänkningar, som i första hand hamnar hos höginkomsttagare och rikemän.

Som för att riktigt stryka under sin handlingsförlamning lyfter de borgerliga partierna fram sina förslag om privatiseringar och ”konkurrens på spåren” som höjden av förnyelse och dådkraft.

Högeralliansen har spårat ur både vad gäller miljö- och trafikpolitiken. Rättare sagt, den har aldrig på allvar befunnit sig på banan.

Skribent: Bo Bernhardsson