KRÖNIKA. Upploppen i Paris förorter 2005 är tydliga ”varningssignaler” för Sverige. Samma ”tickande bomb” tickar i våra storstäder, tror Carl Johan Liungman i en debattartikel i Helsingborgs Dagblad i söndags. (Kan läsas här.)
Han hävdar att svenska samhället ”socialt sett är svårt sjukt när skolbränderna är så frekventa att de på bara ett år i en enda kommun kostar 30 miljoner kronor (Malmö, 2007) och brandmän som försöker släcka pågående bränder i bostadshus och rädda människors liv regelmässigt blir attackerade av stenkastande ungdomar i vissa delar av Malmö och senast också i Landskrona.”
Om vi ska undvika en ”absolut samhällskollaps” av franskt snitt måste politikerna därför ”genomdriva konkreta sociala reformer…”

Ambitionen att ta upp de sociala problemen i städerna är naturligtvis utmärkt. Och Liungmans engagemang är på alla vis hedervärt.
Men ska en sådan diskussion vara meningsfull måste den föras utifrån verkliga problem, och inte utifrån osannolika och ounderbyggda mardrömscenarier.

Upploppen i Paris förorter i oktober 2005 spred sig snabbt till andra delar av landet och varade i över två veckor. 10 000 poliser sattes in. Undantagstillstånd infördes på flera håll. Flera tusen bilar stacks i brand och ett par tusen personer greps av polisen. Några hundra människor skadades.
Men inte ens i detta fall kan man väl tala om en ”absolut samhällskollaps”? Den tragiska sanningen är ju snarare att det franska samhället består tämligen oförändrat efter upploppen.

Att dra en parallell till Skåne är minst sagt djärvt.
Det är riktigt många bränder i skolor och förskolor anlagts i Malmö de senaste åren. Att dessa bränder är kopplade till den sociala situationen i de fattigaste områdena i Malmö är möjligt, men inte självklart. De inträffar ju även i mer välmående delar av staden, liksom i andra kommuner, utan omfattande sociala problem.
Vidare består, så vitt jag kan läsa mig till i medierapporteringen, den påstådda regelmässighet i angreppen mot brandmän i Skåne i själva verket av en handfull tillfällen utspridda över flera år.
Vad motiven till dessa angrepp är vet vi mycket litet om, liksom vi sällan vet vilka personer som utfört dem.
Om Liungman har sådana uppgifter, så borde han redovisa dem.
Att genom en parallell till Frankrike antyda att det skulle handla om ungdomar med utländsk härkomst eller att motiven skulle vara något slags främlingskap inför eller hat emot statens representanter är en typ av gissning man i brist på fakta ska vara försiktig med.
Just för att vi inte vet finansierar nu räddningsverket ett forskningsprojekt inom Malmö högskola med uppdraget att försöka förstå varför denna typ av incidenter inträffar. Det är knappast orimligt att invänta dessa resultat innan man drar förhastade slutsatser om gärningsmän, motiv och bakomliggande orsaker.

Liungmans svar på denna artikel hittar ni här.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.

Skribent: Petter Larsson