KRÖNIKA. Ingen kioskvältare direkt att apoteksutredningen kom fram till att Apoteket AB ska konkurrensutsättas. Dessvärre inte heller att det medborgarägda bolaget uppmanas sälja ett antal av sina butiker för att kratta manegen för de privata ägare som vill ha en skjuts in på den nya marknaden. Självklart innebär avregleringen av apoteket ingen överhängande fara för massdöd och pestepidemier. Men det mesta tyder faktiskt på att det kommer att bli sämre service och högre priser.

Det är nämligen billigt på Apoteket i Sverige jämfört med i andra länder där privata företag säljer läkemedel. Det är helt logiskt: Läkemedelsbolagen är stora och mäktiga och har ett starkt förhandlingsläge gentemot återförsäljarna, som ju knappast kan låta bli att ta in mediciner bara för att de är dyra.

För att få rimliga priser krävs en viss förhandlingsstyrka hos återförsäljaren. Det har en stor kedja som Apoteket AB, som säljer läkemedel till hela svenska folket. Det har däremot inte det lilla privata apoteket på hörnan som kanske har en marknadsandel på i bästa fall någon procent.

Den enkla logiken känner även Göran Hägglund väl till: ”Hägglund säger att drömmen vore ett apotek i varje gathörn som ägdes av apotekaren själv. Det tror han dock inte är möjligt, utan det behövs också stora aktörer för att pressa priserna.”, som det uttrycks i DN idag.

(Sedan kan man ju verkligen fråga sig vad som skulle vara så underbart med ett apotek i varje gathörn? Förutsättningen för att den drömmen ska besannas är ju att folk antingen blir betydligt sjukare än idag eller att fler fastnar i omotiverat läkemedelsberoende.)

Den idealiserade bilden av den frihetstörstande receptarien som startar eget lär helt enkelt aldrig bli verklighet. Istället är det rimliga resutlatet av konkurrensutsättningen av apoteket densamma som i de flesta liknande fall; monopolet ersätts snabbt av ett oligopol. Ett fåtal stora aktörer delar upp marknaden mellan sig.

Precis så blev det i Norge där man genomförde en liknande manöver ganska nyligen. Tre stora kedjor dominerar marknaden och priserna har stigt – inte sjunkit.

Det faktum att konkurrensutsättning av allmännyttiga och – i det här fallet – livsviktiga varor och tjänster som regel leder till ökade kostnader är också bekanta för Hägglund, som inte har något mer löftesrikt att säga än att: ”Han tror inte att priserna rusar i väg med den modell som utredaren föreslår.”

Nähä, men han tror alltså inte heller på att de kommer att sjunka. Och exakt hur mycket ska priserna stiga för att de ska anses ha ”rusat iväg” i motsats till bara ökat lite?

Ett annat typiskt mönster när allmännyttig verksamhet underställs marknadsprinciper är att etableringen begränsas till de mest lönsamma platserna. Det är därför rimligt att anta att ”friheten” att köpa Treo och diarrémedicin av privata entreprenörer kommer att begränsas till storstadsregionerna, medan folk i Norrlands inland och på Skaraslätten istället får längre att åka för att hämta ut sina recept.

Precis som med privata vårdscentraler lär man ganska snabbt kunna göra ett plottdiagram över de privata apotekens placering och finna dem samlade som flugor runt en skitkorv på Östermalm, Vasastan, Limhamn och Askim. Och nej, det är inte gammalt slentrianmässigt vänstergnäll. Det är faktiskt så den privata vårdens geografi ser ut.

Även den aspekten av frågan är tydligen bekant för minister Hägglund som lite överslätande får konstatera att: ”Likaså känner han sig trygg med att apotek ska finnas även i glesbygden.”

Inte ens den ansvarige ministern kan alltså gå ut och lova att det kommer att bli billigare eller bättre med privata apotek. Han har helt enkelt empirin emot sig. Däremot har han en lång radda positivt värdeladdade ord i ryggen; frihet, avmonopolisering, mångfald osv osv. Och så ett antal miljardkåta storföretag förstås.

Det är bara att konstatera att vi styrs av en ideologiskt förblindad regering, som inte är beredda att ta några som helst hänsyn till erfarenheter som talar emot de marknadsliberala dogmerna. Dessbättre är ju inte svenska folket – ofta kallat ”väljarna” – lika imponerade av vad nyliberala skrivbordsradikaler som Milton Friedman och Robert Nozick totat ihop.

Skribent: Josefin Brink