National Treasure – Hemligheternas bok
Regi: Jon Turteltaub
I rollistan: Nicolas Cage, Diane Kruger, Jon Voight, Helen Mirren.

KULTUR. Man ska inte begära för mycket av en lättsam äventyrsfilm, men National Treasure – Hemligheternas bok prövar onekligen publikens välvilja.
Grunden för historien är att sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget var på väg att komma över en skatt som kunnat vända krigslyckan. Men något snille med en imbecill förkärlek för gåtor gömde ledtrådarna till skatten på två kontinenter, vilket effektivt men oavsiktligt hindrade sydstatssegern.
140 år senare är det dags för våra hjältar – en grupp forskare och äventyrare med skattletaren Ben Gates (Nicolas Cage) som ledare – att knäcka koderna.
Cage flankeras av flera vanligtvis hyggliga skådespelare, som dock tyvärr kämpar mot en dialog som stundtals hade kunnat vara hämtad från en skolpjäs. Må vara att Helen Mirren och Jon Voight i rollerna som Bens far och mor delvis får rehabilitera sig mot slutet, när de härligt felplacerade stapplar omkring i underjorden.

Grundproblemet är dock att filmmakarna istället för en eller två bra idéer använder tio dåliga. De klämmer in så många olika amerikanska och andra nationalsymboler som möjligt och våra hjältar ger sig därför ut på en snabbspolad oddyssé mellan frihetsgudinnan, Buckingham Palace, Vita Huset, kongressbiblioteket och Mount Rushmore.
Hade man strukit några av dessa episoder och istället utvecklat de andra mer, så hade filmen kanske kunnat räddas, men nu utvecklas den istället till en spänningslös transportsträcka, hjälpligt kryddad med en biljakt.

Den långsökta handlingen matchas av sina motiv: att rentvå en sedan länge död anfaders namn och i förbigående göra nationen en diffus tjänst genom att avtäcka en del av dess historia.
Och när äventyret äntligen tar fart på riktigt i slutepisodens nedstigande i dolda grottor fyllda med sluga indianfällor har man redan tappat intresset både för figurerna och för jakten.
Indiana Jones skulle vända sig i sin grav.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson