Den utspridda makten

KULTUR. När Göran Johansson med eldunderstöd av Ilmar Reepalu för en tid sedan la fram så flyktingfientliga förslag att andra socialdemokrater såg sig föranledda att läxa upp dem, avslöjades inte bara hur nära till hands det kan ligga för anständiga partier att börja tävla på sverigedemokraternas planhalva i syfte att vinna (tillbaka) röster. Utan också de bägge s-kommunalrådens nästan totala maktlöshet.
Johanssons idé om att utvisa alla insmugglade asylsökande och Reepalus tanke att sätta upp gränsvakter på Öresundsbron visade sig strida mot internationella avtal – vilket deras kritiker, jag var en av dem, var snabba att påpeka. Mot FN:s flyktingkonvention och Schengenavtalet om avskaffade inre gränser i Europeiska unionen kunde kommunalråden möjligen rasa, men intet förmå.
Makten ligger någon annanstans, onåbar för de politiker som har närmast till medborgarna.

I det här fallet var det bra: asylrätten och den fria rörligheten inom Schengen angår naturligtvis fler än malmöiter och göteborgare och har dessutom ett demokratiskt innehåll som lokala opinioner inte enkelt bör kunna inskränka.
Men exemplet pekar på ett generellt fenomen som inte är oproblematiskt om vi samtidigt säger oss leva i en demokrati.
I antologin Vitalisera Demokratin är miljöpartisten Per Gahrton denna utspridning av makten på spåren.
”Visst stiftar riksdagen lagar som gäller för hela landet. Ändå känns det ofta som om de flesta beslut som påverkar vardagen och framtiden fattas i hela andra sammanhang, på vetenskapliga forskningsinstitutioner, i storföretagens styrelserum och direktioner, på massmediala redaktioner, i EU-kommissionens Brysselkontor, i FN-skrapan i New York, i WTO-högkvarteret i Genève” skriver han.
Det vi kan besluta om genom val till de politiska församlingarna är i själva verket ganska lite.
I teorin kan förstås riksdagen besluta att Sverige ska lämna både EU och FN, men knappast i praktiken.

Vitalisera Demokratin är en ojämn antologi. En del inlägg spretar iväg på ett sätt så att jag misstänker att författarna inte vetat vad de ville skriva om, utan mest försökt fylla sitt tilldelade sidutrymme.
Svenska Dagbladet ledarskribent Maria Abrahamsson knixar samman ett slags osynkat potpurri av just ledartexter. Ebba Witt-Brattström skriver ett senkommet efterord till förra årets ”blattesvenska-debatt”, som väl bara marginellt hör hemma i den här boken. Den folkpartistiske riksdagsmannen Tobias Krantz skriver ett snustorrt men mer genomtänkt inlägg om partiernas medlemskris.

Men Gahrton är väl egentligen den ende som orkar försöka se de stora rörelserna i tiden.
Förr, på 70-talet, påpekar han, fanns det en vilja att råda bot på demokratiunderskottet. Vi fick MBL, och försöken med löntagarfonder och skoldemokrati, studenterna fick representanter i universitetens olika styrelser och ”Alla tycktes vilja vara med och bestämma över vardagen och framtiden”.
Den utvecklingen har bromsats upp och i vissa fall kastats tillbaka. När Olof Palme i början av 80-talet i en radiointervju fick frågan om hur långt den ekonomiska demokratin kunde gå, svarade han att det inte finns någon gräns. Den som skulle säga så idag riskerar att bli utdömd som ett slags bolesjevikisk dinosaurie och ett hot mot just demokratin.
”De senaste 15-20 åren har varit förlorade år för demokratin” skriver Gahrton.
Det må vara tillspetsat – så där hemskt bra var det väl inte förr heller – men faktum är att vi nu kan rösta för eller emot Göran Johansson bäst vi vill var fjärde år. Makten finns, till stora delar, någon annanstans.

Vitalisera demokratin
Nio röster om vårt folkstyre
Red: Hans Albin Larsson
Hjalmarson & Högberg förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HD

Skribent: Petter Larsson