”Man kan inte slå NPD från Berlin eller via tv:n”

NYHETER OCH REPORTAGE. Återuppliva det lokala partiarbetet. Det är det bästa sättet att mota tillbaka den tyska extremhögern.
Det är journalisten Astrid Geislers råd till de demokratiska partierna.
– Man kan inte slå NPD från Berlin eller via tv:n, säger hon.

Astrid Geisler har bevakat den tyska extremhögern i tre år som reporter för den rödgröna dagstidningen TAZ i Berlin. För sitt reportage ”Det glömda landet?” om NPD:s framgångar i Mecklenburg-Vorpommern fick hon tidigare i år Theodor Wolffpriset. Eftersom hon inte vill exponera sig för de högerextrema grupperna mer än nödvändigt vill hon inte vara med på bild. Men hon berättar gärna och hennes dom över de demokratiska partierna är hård: istället för att ta itu med det träiga lokalpolitiska arbetet förfasar de sig på avstånd.
– Om invandrare blir misshandlade eller om någon från NPD säger något förfärligt, så utbryter en hysterisk debatt, där de demokratiska partierna reagerar med bestörtning. Sen går det några veckor och så är det lugnt igen.
– Det är möjligt att detta faktiskt stärker NPD. Alla tycker att det är ett slags mediecirkus som drar igång. När de demokratiska partierna deltar i den tappar folk förtroendet.

Det gäller särskilt i det gamla Östtyskland. Här har nazianstrukna partier vunnit stora valframgångar de senaste åren. I delstatsparlamenten i Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen har NPD 6 respektive 8 mandat och i Brandenburg har det högerextrema DVU 6 mandat.
Där är arbetslösheten dubbelt så hög som i väst. Fattigdomen – och missnöjet – har brett ut sig.
– Med återföreningen fick öst marknadsekonomi och demokrati samtidigt. När man talar med NPD-väljare gör de ingen större skillnad på vad som är vad. Från marknadsekonomin tycker de inte har de inte vunnit särskilt mycket. Och inte från demokratin heller.
– Folk i öst skräms inte heller lika lätt av de högerradikala partiernas systemkritik. Många tänker att det inte kan bli så mycket värre än det redan är.

Det vet NPD att utnyttja. Deras ledare kommer för det mesta från västra Tyskland, men är aktiva i det gamla öst. Det är här de har bäst chanser, särskilt med sin nya moderna image.
– I sina hjärtan tycker många NPD-are fortfarande att Hitler var en fantastisk politiker. Men de vet att ingen arbetslös i östra Tyskland röstar på dem av det skälet.
Därför refererar de inte längre till nazismen, utan pratar om arbetslöshet, kommunalpolitik och vardagsbekymmer istället.

Till sin hjälp har NPD de nazistiska så kallade ”fria kamratskapen” (Freie Kameradschaften).
– Förhållandet mellan naziscenen och NPD är idag hjärtligt och innerligt. Särskilt jämfört med för några år sedan, då NPD försökte avgränsa sig. I vissa delstater kan man nu överhuvudtaget inte skilja på kamratskapen och NPD.

De behöver varandra. Kamratskapen utgör kärnväljarna och är NPD:s aktivister, som driver partiets kampanjer, affischerar, och talar med folk. Och NPD kan erbjuda platser i de politiska församlingarna.

Också kamratskapen har moderniserat sin framtoning och driver nu kampanjer kring frågor som är viktiga för medborgarna, till exempel för bättre boendemiljö, läxhjälp åt skolelever, eller olika miljöfrågor.

– De vill inte längre bara sitta i världshusens inrökta bakrum och teoretisera.

Även om NPD främst försöker tala till arbetslösa och socialt frustrerade är det verkligen inget intresseparti bara för arbetslösa, understryker Geisler. Tvärtom får de också stöd från en medelklass som fruktar att förlora sin sociala position.
– Sen spelar de självklart på aversioner mot utlänningar. Det verkar finnas ett anti-proportionellt förhållande mellan andel utlänningar och främlingsfientliga stämningar. Det finns platser där de utrikes födda bara utgör en eller två procent, men där människor ändå använder dem som syndabockar.

Särskilt starkt mobiliserar partiet mot den så kallade Hartz IV-reformen, en sammanslagning av socialbidrag och a-kassa, som kraftigt försämrat levandsvillkoren för många arbetslösa.
Oppositionen mot Hartz IV är annars svag. Både kristdemokrater och socialdemokrater står bakom reformen. Kritiken från fackföreningsrörelsen har bara långsamt vuxit.
Vänsterpartiet Die Linke agiterar hådast. Men eftersom de sitter i flera delstatsregeringar och där tvingas genomföra Hartz IV, så blir de mindre trovärdiga.

Skulle en mer radikal vänster vara lösningen?

– Det finns sociala problem som vänstern och socialdemokratin har brytt sig för lite om. Men att ENBART bedriva en mer radikal politik räcker inte för att mota tillbaka NPD. Det har inte bara med fattigdom att göra. Det finns ju regioner både i väst och i öst där arbetslösheten är skyhög, men där NPD inte existerar.

Nej, det handlar först och främst om att vara på plats.
– I vissa byar har NPD fått nästan 40 procent. Där finns socialdemokaterna överhuvudtaget inte. Och Die Linke, som förr var starka, har förvandlats till en seniorförening för de döende.
Det enda som finns är NPD och de fria kamratskapen. De dominerar den sociala och politika scenen totalt.
– Det är på sådana platser som de demokratiska partierna måste återetablera sig – även om det innebär att de blir förolämpade av befolkningen, för det kommer de att bli – i alla fall i början.

Det gäller inte bara de politiska partierna. Där det överhuvudtaget finns ett levande civilsamhälle har NPD svårt att vinna stöd. Det kan handla om att ungdomsorganisationer, sportföreningar eller om organisering av arbetslösa. I alla sådan sammanhang kan demokratiarbete bedrivas. Men så är det inte på de östtyska småorterna, berättar Astrid Geisler. I den lilla Hansastaden Anklam, till exempel, köpte NPD för en tid sedan en före detta stormarknad mitt i centrum. Planen är att öppna ett bibliotek.
Nästan inga protester hördes.
Så ser en normalisering ut. Eller kanske bara uppgivenhet.

Skribent: Petter Larsson