KRÖNIKA. Socialdemokraternas övertag i opinionen lämnar media ingen ro. Hur kan det komma sig att ett parti som inte väsnas mer får väljarstöd? Är det kanske så att väl-jarna innerst inne inte stöder socialdemokraterna utan bara ogillar den borgerliga alliansen? Och varför sätter inte Mona Sahlin igång med att presentera den nöd-vändiga förnyelsen? Nu är det mest återställare hon kommer dragande med.

Jag lyssnar på God morgon världens mycket, det erkänns, kvalificerade tyckarpanel och märker att deras analys har en avgörande brist – de lyckas aldrig befria sig från sin grundläggande tro, den som jag brukar kalla den panelocentriska världsuppfatt-ningen, dvs att verkligheten inte bara bäst bedöms av en panel med tre medlemmar, utan att verkligheten alltid bara finns där den låter sig panelbedömas. Politiken re-duceras hela tiden till ett spel. Bara sådant som ingår i striden blir intressant och tillmäts något värde. Låt mig exemplifiera.

Att väljarstödet för regeringen sviktar trots att socialdemokraterna inte syns kan ju bero på att regeringen syns och framförallt märks i sina handlingar. Varje föränd-ring i väljaropinionen behöver ju inte vara en yttring av ett val mellan två partier utan väljarnas bedömning av den regering som faktiskt finns. Det är kanske skälet till att mediakommentarer till opinionsmätningar sällan låtsas om andelen väljare som inte svarat på opinionsundersökarnas frågor.

Väljarna visste ju, säger man. Reinfeldt genomför ju det han sa. Man glömmer då att väljarens verklighet ofta är om inte fiktiv så i varje fall hypotetisk. I valrörelsen var det alltid andra som fuskade, som hade det för bra när de var sjuka osv. Den som själv inte fuskade kände sig inte hotad. Att de också skulle drabbas märkte de för sent. Den faktiskt indragna sjukpengen och det sänkta A-kassebeloppet känns dessutom paradoxalt nog starkt också för den som hittills inte drabbats, men som plötsligt inser att han eller hon kan göra det. Och just därför är det, vilket opini-onsbildare borde förstå men inte alltid inser, klokt om oppositionen avvaktar. Den som idag, ett år efter valet, blir påmind om att ha röstat fel kommer i försvarsställ-ning och försöker hitta motiv för att fjolårets ställningstagande trots allt var rätt. Låt de missnöjda tänka efter och dra sina politiska slutsatser själva!

Vidare är det väl bra att en partiledare är beredd att invänta partimedlemmarnas råd innan en ny politik läggs fast. Ett parti är ju faktiskt inget annat än sina medlemmar, inte en trupp till förfogande som likt schackpjäser flyttas omkring på en spelplan efter strategipanelernas beslut. Politiska ställningstaganden av partier skulle överhu-vudtaget må väl av att inte förankras så ofta – ankra gör man som bekant uppifrån – utan hellre växa fram, mogna. Den framgångsrika politiken är den som formas i en tankeprocess vars slutpunkt är beslut, ställningstagande. Trögheten har ett värde, och grundläggande värden som frihet, jämlikhet, broderskap bör inte offras för slagord som valfrihet, självförverkligande, privatisering. Minns vad tecknaren Ro-bert Nyberg en gång lät pappan svara sin son som frågade Hur är man när man är förändringsbenägen, pappa? Man ser glad ut när dom jävlas med en!

Det finns med andra ord en annan verklighet vid sidan av den som lockar till kommentarer. Det är farligt om inrikespolitiken reduceras till att skildras bara som ett slags arenaidrott, låt vara utkämpad i regeringskansli och riksdagshus. Se upp för panelocentrikerna!

Skribent: Bengt Göransson