KRÖNIKA. Om någon fortfarande famlar efter svar på frågan varför regeringen är historiskt impopulär långt in i borgerliga väljargrupper så är frågan om utförsäljningen av allas vår gemensamma egendom, de statliga företagen, en bra utgångspunkt.

Nu är det klart att Vin&Sprit auktioneras ut till högstbjudande spekulant nästa år. Ett 90 år gammalt, ytterst välskött, innovativt och stadigt vinstgivande företag med 2 300 anställda ska bort.

Det finns inga tvingande ekonomiska skäl bakom auktionen. Sverige är mitt uppe i en högkonjunktur och behöver minst av allt kursa bort egendom för att finansiera statlig kärnverksamhet. Att intäkterna från auktionen skulle gå till att betala av statsskulden är inte längre självklart, en del borgerliga politiker vill nu hellre se att pengarna satsas på sådant som järnvägar och vägar. Klokt tänkt i och för sig. Men det besvarar inte frågan varför staten måste göra sig av med de egna företagen – minst av allt Vin&Sprit vars vinstprognos för framtiden är ljus.

Att sälja statliga företag har aldrig varit populärt. Inte ens när det ställdes i utsikt att svenska folket kunde göra privata aktieklipp på affären, som i fallet Telia för några år sedan. Bitterhet och besvikelse blev resultatet när aktien dök och aldrig återhämtade sig. Känslan av att ha lurats bet sig fast.

Det är långtifrån hela förklaringen till att motståndet mot statlig utförsäljning har hårdnat under året. En fjärdedel av de borgerliga väljarna och nära hälften av centerpartiets väljare var motståndare till försäljning när de tillfrågades av Sifo i somras. Förståelsen hade minskat på bara ett par månader. Bland egna företagare vägde det jämt mellan motståndare och anhängare till idén.

Svenska folket köper helt enkelt inte argumentet att företag alltid sköts bättre i privat än statlig regi. Fakta sparkar ofta i motsatt riktning.
Och på vilket sätt konkurrensen på alkoholmarknaden skulle bli mindre snedvriden eller mer sund av att ett investmentbolag knutet till Wallenberg eller en fransk jättekoncern tar över ett svenskt och folkägt Vin&Sprit går helt enkelt inte att förklara.

Men det förhåller sig inte bara så att regeringen avböjt att argumentera begripligt för sin sak.
Den har också, vilket är utmanande, vägrat att säga något om eventuella köpare. För Mats Odell och Maud Olofsson är det likgiltigt vem som köper Vin&Sprit. Och om de innerst inne skulle ha någon åsikt om vad som kan tänkas följa efter försäljningen – styckning av företaget, jobbflytt till utlandet, nedlagda fabriker i Sverige, uppsagda leveransavtal med skånska bönder och så vidare – så vågar de inte yppa det av rädsla att göra ont värre efter årets skandaler kring utförsäljningsrådet.

Här har vi alltså en politisk process präglad av en ideologi om privatiseringens välsignelser, som av svenska folket uppfattats som i bästa fall förvirrad och i värsta fall likgiltig till svenska anställdas och företagares intressen.
Under processens gång har den ansvarige ministerns inkompetens hängts ut till allmän beskådan. Rådgivare har fått sparken, andra visar sig ha nära kopplingar till affärsintressen som kan uppträda som köpare.

När Sifo ringde mig igår och bad mig sätta betyg på ministrarna kände jag mig som en lustmördare när Mats Odells namn nämndes. Det var ingen helt behaglig känsla ska erkännas.
Men hans svaga etta fick sammanfatta ett omdöme om den här regeringen som jag tycks dela med en bastant majoritet: politiken håller helt enkelt inte.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 12 december 2007

Skribent: Håkan Hermansson