KRÖNIKA. Så har det gått någon vecka efter Annapoliskonferensen, och åter har Palestinafrågan försvunnit ur rampljuset. Det är meningen att förhandlingarna ska börja i dagarna, men vad finns det egentligen att förhandla om? Positionerna är så låsta att frågan är vad som egentligen finns på bordet i dessa förhandlingar. De egyptiska kommentarer jag har läst har varit hårda i sin bedömning. De anser i stort att mötet i Annapolis var ett misslyckande och att de palestinska ledarna har låtit sig duperas, och ställt upp på en fredskonferens utan verklig chans att nå en gemensam ståndpunkt. Vissa hävdar att det som intresserade USA och Israel var att få prata ihop sig om ett kommande angrepp på Iran.

I kommentarerna finns också en oro över att den israeliske ministern och högerpolitikern Avigdor Liebermans förslag om att ”byta land” vinner gehör i Israel och inte möts av tillräckligt starka protester från palestinskt håll. Detta gäller ett förslag från den israeliska extremhögern som skulle innebära att Israel kan behålla delar av sina bosättningar på Västbanken mot att de ”byter bort” en eller ett par städer i Israel som till största delen befolkas av araber. Detta visar hur absurd konflikten är och vilken situation vi befinner oss i. För vissa handlar det tydligen om ras och om att dela upp efter etnicitet.

Flera kommentarer här i Egypten kritiserar också den palestinska ledningen för att de ställer för låga krav på sin motpart. De inleder inte ens en förhandling med att kräva en återgång till 1948 års plan för delning – och alla som varit ett par dagar i Egypten vet att man måste gå in med ett högre pris än man har tänkt sig, om man efter en förhandling ska landa på ungefär det man vill ha.
Det är uppenbart att den palestinske presidenten Abu Mazen är pressad, dels av den inhemska ”oppositionen” (i form av Hamas, som ju faktiskt vann det senaste valet). Och frågan är vilket stöd han egentligen har av sitt eget folk, efter de kraftiga interna strider som rasat under våren och sommaren. Detta visar på behovet av inhemsk enighet innan palestinierna kan sätta sig vid förhandlingsbordet.
Men om krav ställs på palestinierna, måste krav även ställas på israelerna.

Oavsett vad som kan ha diskuterats mellan Bush och Olmert, så tror jag inte att den amerikanske presidenten är dum nog att anfalla ett till land med auktoritär regim och starka inhemska konflikter i samma region som Irak. Låt oss istället hoppas att det finns en vilja att skapa fred. Men det måste vara en förhandling som sker med eftergifter från båda hållen. Här skulle Sverige och EU behövas med en röst som likväl som att kräva stopp för terrordåd mot civila, skulle kräva stopp för byggandet av muren på ockuperad mark, stopp för ytterligare bosättningar och fri rörlighet för palestinierna på Västbanken. En sådan förhandling måste också inkludera Hamasledarna, som måste försöka hålla sams med Fatah. En förhandling måste börja med höga krav, men den kräver också eftergifter från båda sidor, inte bara av den ena. Det kan alla som försökt pruta ner ett pris intyga. Det är ett givande och ett tagande, och båda parter kommer att få ge med sig en del.

Skribent: Hanna Finmo