OPINION. Idag talade fredspristagarna Al Gore och ordföranden i FN:s klimatpanel Rajendra K. Pachauri i riksdagen.
De presenterade inga nyheter, allt har vid det här laget sagts ett antal gånger och litteraturen på området klimathotet växer stadigt. Ändå var det en stark och omtumlande upplevelse.

De båda talarna framförde sitt budskap engagerat och fullständigt övertygade. Framträdandet borde sändas på bästa sändningstid i samtliga TV-kanaler, som ett anrop från verkligheten mellan såporna och idolerna.
Budskapet var det här.
Det finns absolut inga tvivel längre, jorden värms upp och människan är den främsta orsaken.
Under 1900-talet steg temperaturen 0,7 grader och havsnivån 17 centimeter.
Den beräknade havsnivåhöjningen, som en följd av en temperaturhöjning på ett par grader – om vi ingenting gör nu blir det värre – blir mellan 0,4 meter och 1,4 meter. Klimatflyktingarna vid en meters höjning beräknas bli 100 miljoner.
Om Grönlandsisen smälter blir nivåhöjningen 6 meter och då kommer 450 miljoner människor att tvingas fly undan vattnet. I andra områden kommer man att fly för att få tillgång till vatten.

Det är de redan fattiga i världen som kommer att drabbas värst och i dessa regioner saknas kapacitet och kunskap för att hantera de naturkatastrofer som väntar som en följd av ett allt bångstyrigare klimat.
”Vårt nuvarande beteende är vansinne”, sa Al Gore, ”det finns inget annat sätt att beskriva det … Forskarna ropar från hustaken … och det kommer att bli värre tills vi inser att det måste ske en förändring”.
Vi har tio år på oss och vi kan inte ägna fem år av dessa tio åt att prata, sa han också, detta med adress till klimatkonferensen på Bali och politikerna som lyssnade.

Vi som nu är verksamma kan endera bli den generation som framtida generationer ser tillbaka på med beundran, för att vi verkligen hade moral och kraft att vända utvecklingen. Eller den generation som de ser tillbaka på och frågar; ”Varför gjorde de ingenting! De visste ju”.

I gamla riksdagshusets fullpackade andrakammarsal satt också representanter för den nuvarande regeringen med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen. De fick ta emot den ena hyllningen efter den andra för att Sverige är ett föredöme på området klimatpolitik, även om också vi måste göra mycket mer än vi redan gjort.
Både Gore och Pachauri slog fast att Sverige är ”nummer ett i världen”. Gore konstaterade också vid ett par tillfällen i sitt anförande att den tveklöst bästa metoden att få ner utsläppen av koldioxid är beskattning.

Reinfeldt borde ha rodnat, eftersom moderaterna och den dåvarande oppositionen under den socialdemokratiska regeringsperioden konsekvent motsatte sig skatteväxling och koldioxidskatt. Men istället deklarerade han redan i sitt inledningsanförande att han på den här punkten delade Al Gores uppfattning, skatt på koldioxid är det effektivaste sättet att få ner utsläppen.
Jo, Reinfeldt borde ha rodnat, men nu är inte tiden för partipolitiskt käbbel. Självklart är det bra om det idag finns enighet om vad som måste göras.

De goda nyheterna är att det går att göra något. Pachauri klargjorde att all teknik som behövs redan finns och att kostnaderna för att rädda världen är extremt låga.
Om vi gör det som måste göras kommer världens BNP år 2030 att vara mindre än 3 procent mindre än om vi inte gör någonting alls. Det innebär med andra ord att den BNP vi skulle ha haft om vi inte gjort något kommer att inträffa ett par månader senare.
Och vinsterna i form av livskvalitet och avvärjda hot för hundratals miljoner människor, sådant som inte tillväxtstatistiken sätter ett pris på, är förstås enorma.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson