KRÖNIKA. Idag demonstrerar folkpartiets utrikespolitiska talesman Birgitta Ohlsson i Lissabon mot att Zimbabwes diktator Robert Mugabe deltar på toppmötet mellan EU och Afrika. Hade folkpartiet fått bestämma hade Sverige bojkottat mötet.

Storbritanniens Gordon Brown stannar hemma, möjligen också Tjeckiens premiärminister. Resten av EU representeras på högsta politiska nivå. Är dessa regeringschefer plus EU-kommissionens ordförande mindre upprörda, rentav obekymrade, över bristen på demokrati och ständiga övergrepp mot oppositionen i Zimbabwe än folkpartiet och Birgitta Ohlsson?
Gäller denna likgiltighet också alla afrikanska ledare som sett fram mot detta sällsynta tillfälle att diskutera handel, miljö och politiska relationer med EU?

Det tror inte ens folkpartisterna själva, som för övrigt verkar blunda för att andra ledare med långa syndaregister och en del blod på händerna, Etiopiens Meles Zenawi till exempel, också bjudits in utan att väcka särskild uppmärksamhet.
Att ständigt blunda och tillämpa en i längden omöjlig utrikespolitisk dubbelmoral är i själva verket själva förutsättningen för folkpartiets hållning. Det hade kanske inte alltid imponerat, men onekligen väckt viss respekt om partiet tillämpat bojkottpolitiken principiellt och utan undantag mot krigsbrottslingar och människorättsfientliga regeringar.

Folkpartiledaren Björklund var som bekant den svenske politiker som närmast reservationslöst ställde upp bakom USA:s folkrättsvidriga anfallskrig i Irak och till och med förordade svensk militär medverkan om USA:s utpressningspolitik i FN och åsidosättande av vapeninspektörerna nått fullständig framgång.
När partiets talesman Birgitta Ohlsson igår för fram idén att Mugabe ska mötas av en europeisk arresteringsorder när han landar i Lissabon och sändas till internationella domstolen i Haag blir dubbelmoralen närmast grotesk.

Mugabe är dessvärre en av alltför många hänsynslösa diktatorer i dagens värld, men han kan varken beskyllas för folkmord, anfallskrig eller brott mot mänskligheten.
Man behöver inte vara afrikan eller irakier för att fråga sig varför Ohlsson inte kommer på tanken att politiker som George W Bush eller Donald Rumsfeld har varit väl så kvalificerade för en sådan behandling, om nu internationell rätt ska tillämpas utan maktpolitiska sidohänsyn.

Om demokratier i västvärlden någonsin ska bli tagna på allvar när de använder människorättsargument i kritiken av andra stater så krävs konsekvens i tillämpningen.
Om vi ska bojkotta Mugabe för att han är ansvarig för ett enpartistyre som förföljer all opposition, berikar sina egna anhängare, censurerar media och skickar sin polis mot fackföreningsledare hur ska vi då förhålla oss till exempelvis regimen i Kina? Den gör allt detta fast i långt större skala.

Samma år, 2006, som Amnesty och Human Rights Watch i sina årsrapporter noterade en ”signifikant” försämring av tillståndet för mänskliga rättigheter – inklusive tortyr, arresteringar av journalister och brutala ingripanden mot protester med dödlig utgång – reste förre folkpartiledaren Lars Leijonborg i landet.
Visst var Kina en diktatur. Men hans reseberättelse vittnade om något annat. Liberalen vände sig inte bort i avsky för förtrycket, han var däremot imponerad av fliten och accepterandet av rikedom. Leijonborg ville inte skicka sina värdar till någon internationell domstol, han var där för att lära av dem.

För en viss sorts liberaler är numera världen inte så mycket mer än en gigantisk marknad, som då och då behöver snyggas till med selektiv moral av Birgitta Ohlssons snitt.

Publicerad i Skånska dagbladet den 7 december 2007

Skribent: Håkan Hermansson