KULTUR. Nu har de okunniga, indoktrinerade, fatalistiska, sovjetiserade, passiva, lättmutade, terroriserade, ryssarna röstat fel igen.
I alla fall om man få tro många svenska mediers analyser av dumavalet.
För när politiker som inte uppfyller västvärldens krav på att vara något slags progressiva folkpartister väljs, ja då handlar det inte om att förklara, utan om att döma ut väljarna som politiska masochister som gillar att låta sig trampas på av ohejdad vana efter 70 års Sovjetunion.
Missförstå mig inte. Jag anser att Putin är en chauvinistisk slaktare och hans stödparti Enade Ryssland verkar ha närmast fascistiska drag.
Men det räcker ju inte för att begripa något.
I den nyutkomna antologin ”Brännpunkter Öst” ges i alla fall några ledtrådar.
Här skriver människorättsaktivister från de forna sovjetrepublikerna om sin kamp för rättigheter och anständiga liv. På ytan låter deras förklaringar ofta som de svenska: det är lågutbildade bonnläpparna som är vana vid stalinismen som stöttar den vitryska regimen eftersom de är rädda för ”friheten”, skriver till exempel Ales Bjaljatski, som chefar över människorättscentret Vjasna i Minsk.
Men deras berättelser säger något annat. Här skildras en misär, som visserligen inte är okänd i vår del av världen heller, men som till sin omfattning tycks närmast ofattbar.
Gultjehra Mirzovjeva berättar om bortrövade eller bortlurade tadzjikiska flickor som säljs till utlandet. Tatiana Tofan om mansvåldet och alkoholismen i Moldavien och gayaktivisten Stas Nuamenko om hur kampen mot homofobin ändå sakta går framåt i Ukraina. Men mest gripande är den före detta knarkaren Pavel Kutsevs dagboksliknande anteckningar från jakten på narkotika i Kiev, med benbölder, HIV-smitta, polistrakasserier, ständig pengabrist och nästintill obefintlig hjälp från myndigheterna.
Här träder omvandlingens förlorare glimtvis fram, som offer och ibland samtidigt som förövare. De är många. De före detta sovjetrepublikerna har genomlevt vad som måste betraktas som en av vår tids största humanitära katastrofer. På ett par år i början av 90-talets kastades kanske 100 miljoner människor ut i akut fattigdom. Länderna, särskilt Ryssland, plundrades på sina tillgångar, Rysslands BNP halverades och staten som sådan höll nästan på att helt braka samman.
Allt skedde under demokratiseringens och frihetens täckmantel – vilket var ett grovt förräderi mot själva begreppen. Jag tror i och för sig inte att man ska inbilla sig att folk struntar i sådant som rättvisa val, pressfrihet och mötesfrihet – det som Putin nu trampar på – bara för att sådant förknippas med de nya onda tiderna. Däremot är det kanske inte så konstigt om den dagliga materiella överlevnaden – det som Putin utlovar – ses som minst lika viktigt.
Är det inte här man måste börja nysta för att förstå varför Rysslands två största partier idag är Enade Ryssland och kommunistpartiet – medan den ”liberala” oppositionen, som hela tiden vänt sig till storstadsintellektuella och talat sig varm för ännu mer förändring är politiskt utraderad?
Om man nu inte vill idiotförklara folk.

Brännpunkter Öst
Mänskliga rättigheter i de forna sovjetrepublikerna
Red: Sofia Uggla
Översättning: Kristina Jubel, Martin Uggla, Sofia Uggla
Ersatz förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson