KRÖNIKA. I begynnelsen var plikten. I landet Sverige tog konstaplarna hand om lösdrivarna och politikerna tog hand om skatteintäkterna. Arbetslöshet var under 1800-talet kriminaliserat – en tjänstelös person ute på gatorna kunde gripas och sättas i tvångsarbete. Det kontanta fattigdomsstöd som lämnades skulle, enligt lag, vara nödtorftigt. Arbetarrörelsens krav på ”rätt till arbete” skall ses i ljuset av att arbetet länge var den enda värdiga källan till självförsörjning. Så icke ett sekel senare.

År 2007 definierar De Nya Moderaterna en ny, fräsch, arbetslinje som bär slående likheter med 1800-talets arbetspliktslagstiftning. Reinfeldt står i riksdagens talarstol i höstens första partiledardebatt och anklagar Sahlin för att inte tycka att ”alla jobb är fina nog” när hon inte tycker att staten ska använda skattepengar för att subventionera fram lågproduktiva servicejobb för överklasskonsumtion eller tvinga folk att sälja sin kompetens till underpris. Det säger mer om statsministerns användande av klassisk blame-the-victim-taktik än om arbetarepartiledarens historiska rätt, och plikt, att hävda arbetstagarens intressen i ett modernt, högproduktivt arbetsliv.

Så är debatten om arbetslinjen åter på kartan, hos både moderater och socialdemokrater. I en av socialförsäkringsutredningens (som tillsattes 2005) rapporter, konstateras att arbetslinjen är lite som mammas köttbullar – alla är för den utan att det behöver framgå hur receptet egentligen ser ut. I samma rapport konstaterar man att fokuseringen på begreppet ”arbetslinje” ökat markant i det politiska språket sedan 90-talet, trots att det alltså inte finns någon enighet kring dess definition.

Malin Junestav har i sin avhandling Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930-2001 definierat tre perspektiv på arbetslinjen. Det första perspektivet kallar hon disciplineringsperspektivet där arbete är en skyldighet och där försäkring eller bidrag tydligt ska vara kopplat till vissa typer av individuell motprestation. Hjälp-till-självhjälps-perspektivet är någon typ av svårdefinierat mellanläge och rättighetsperspektivet fokuserar på att arbetslinjen handlar om att via arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet öka arbetstagarens autonomi gentemot marknaden och arbetsgivarna, och därmed minska den enskilde medborgarens sårbarhet. Denna tredje definition av arbetslinje leder till en ”avkommodifiering” av arbetstagarna vilket innebär att de inte i alla lägen tvingas sälja sin arbetskraft – att det finns rimliga alternativ till lönearbetet ger dem makt att välja ett jobb som passar deras kompetens och är tillräckligt innehållsrikt.

Historiskt har rättighetsperspektivet allt mer kommit att ersätta disciplineringsperspektivet. ”Arbetslinjen” blev under de progressiva decennierna i allt högre grad synonymt med den aktiva arbetsmarknadspolitiken, om att erkänna individens rätt att välja sig ett meningsfullt jobb, inte att hon skulle ta vilket jobb som helst bara för att hon skulle ha något att göra på dagarna. Betoningen låg på statens skyldighet att tillgodose allas rätt till arbete och individens vilja att ta ett arbete ansågs hänga ihop med hennes förväntningar på att hitta ett meningsfullt, stimulerande jobb med bra lön och arbetstider. Både arbetsmarknadspolitiken, den ekonomiska politiken och socialpolitiken hade dessa utgångspunkter.

När historien sedan tog slut på 80-talet (för vilken gång i ordningen?), blev ”arbetslinjen” något som plötsligt måste ”återupprättas”. ”Ett större individuellt ansvar” ansågs stå emot individens rätt till krav på en meningsfull sysselsättning. I stället för att värna samhällets ansvar och solidaritet med medborgarna, framhölls individens plikt gentemot samhället. Sänkt a-kassa, avtrappningssteg och en ”bortre parentes” samt skärpta krav på vilka anvisade jobb människor måste ta (flyttpolitik, sämre matchning) kombinerades med minskade satsningar på företagshälsovård, rehabilitering och arbetsmarknadsutbildning och ökande arbetsbördor. Politikerna började snacka om ”jobb” i stället för arbete, och misstänkliggörandet av människor som inte hittat lämpligt jobb stod inte längre högern ensam för. Om 60- och 70-talens arbetsmarknadspolitiska debatter präglades av ett tydligt ”vänsterspråk”, har vi de senaste decennierna blivit allt bättre på plikter, incitament och skyldigheter, snarare än rättigheter och makt, i både retorik och praktik. Till Timbros lycka.

Kampen om vem som bäst hävdar arbetslinjen präglar debatten om ”jobben” också idag. Definitionsdiskussionen om vad denna arbetslinje egentligen omfattar är dessvärre ovanligare. När moderaterna i sin budgetproposition erkänner avtagande produktivitetsökningstakt i ekonomin som ett blått svarskuvert på finansdepartementets posthantering, anser statsministern naturligtvis att anfall är bästa försvar i debatten om skitjobben. Försvar av rätten till ett meningsfullt arbete, borde då, på motsvarande sätt och med historisk rätt, vara bästa anfall från en hugad opposition. Ska vi prata arbete, vilket vi ska, och definiera en egen arbetslinje, vilket vi också ska, borde den rimligtvis handla om individens rätt till ett meningsfullt jobb och samhällets ansvar att föra en politik för full och meningsfull sysselsättning.

Vill vi att människor söker sig till, och är kvar allt längre i, arbetslivet, måste vi ju skapa ett arbetsliv som människor inte slås ut ifrån och som folk vill och orkar stanna kvar i. Då handlar det om just arbetet, arbetsmiljön, kreativitet, ansvarsområden, arbetstid, beslutsmakt. Om stort kunskapsinnehåll och möjlighet till utveckling. Om högproduktivt som slår ut lågproduktivt.
En socialdemokratisk arbetslinje för samhället är något annat än den moderata utbudspolitiken. Vill de prata om plikt – låt dem göra det. Vårt ansvar är att prata rätt.

Kajsa Borgnäs

Skribent: Kajsa Borgnäs