Det unika med klimatmötet på Bali är att det blir naturen själv och ingen makt skapad av människor som kommer att straffa mänskligheten om dess politiska företrädare inte kan enas om att hejda växthuseffektens uppvärmning av atmosfären.

Att inte göra någonting är liktydigt med att skynda på katastrofen. Att göra för lite, för sent är efter det halvt misslyckade Kyotoavtalet som bara gällt länder med 800 miljoner människor i en värld av 6,6 miljarder en politisk omöjlighet.

Den här gången måste alla vara med. USA, världens största ekonomi och överlägset värsta utsläppsproducent. Kina, Brasilien och Indien och en rad utvecklingsländer i den tropiska regionen på grund av deras enorma industriella tillväxt eller det nationella ansvaret för regnskogarna. Oljeländer som Saudiarabien, Ryssland och Iran.

Men även om uppgiften är gemensam vilar ett tyngre ansvar än någonsin på den rikare delen av världen att se till att de mänskliga och sociala kostnaderna för en ny klimatpolitik inte vältras över på jordens fattiga.
Därför handlar förhandlingarna på Bali, de som ska lägga grunden till ett nytt och bättre avtal än det i Kyoto som löper ut om fem år, i så hög grad om att skapa en rättvis världsordning på klimatområdet.

USA vägrade att skriva på Kyotoavtalet med hänvisning till avtalets påstått negativa effekter på den egna ekonomin, men också för att länder som Kina och Indien inte var med. Argumenten skiftar. Prognoserna från FN:s klimatpanel gör det inte längre möjligt för någon stat att ställa sig vid sidan av en överenskommelse. Däremot kvarstår risken att USA under Bush vägrar medverka i en gemensam, tvingande mekanism för utsläppsbegränsningar. Frivillighet och satsning på ny teknologi är tills vidare ledorden.

Den hållningen försvagades ytterligare när Australiens nya socialdemokratiska regering omdelbart skrev under Kyotoavtalet och av allt att döma närmar sig EU:s klimatpolitiska linje. EU har ensidigt förbundit sig att minska sina koldioxidutsläpp med 20 procent under 1990 års nivåer fram till 2020. Sker ett internationellt genombrott i frågor som rör metoder, ansvarsfördelning och bistånd är EU inställt på att gå i spetsen för en än mer ambitiös klimatpolitik.

Ett sådant genombrott är inte inplanerat på Bali. Däremot en dagordning och en tidtabell som gör det möjligt att ersätta Kyotoöverenskommelsen i god tid innan den löper ut.
Naturen själv är alltså den sista instans som avgör vad priset är för ett misslyckande. Men det är politiker, ofta i diktaturer eller knutna till mäktiga ekonomiska intressen och med en i många fall yrvaken och bara till häften väckt insikt om miljöhoten som ska fatta de avgörande besluten.
Många är fast i nationalistiska eller kortsiktigt ekonomiska tankemönster. De företräder ofta gynnade eliter. Få av dem ser sig som världsmedborgare och en del sätter likhetstecken mellan förlust av egen makt och kontroll och tvingande internationella beslut.

Om en politiker av detta snitt därtill råkar vara president i världens mäktigaste nation, vars underskrift på ett internationellt avtal avgör dess öde, så kan miljontals timmar av förhandlingar och tonvis av entydiga forskarrapporter i sista hand vara bortkastad möda.
Därför är valet i USA nästa år minst lika viktigt som årets decembermöte på Bali för att på allvar bromsa upp den accelererande uppvärmningen av atmosfären och mildra följderna av kommande naturkatastrofer.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 4 december 2007

Skribent: Håkan Hermansson