Vad förenar kärnkraften, oljan och kolet? De är tre energislag som inte kan förnyas och som samtliga hotar människor och miljö i denna generation och nästa.

En storskalig satsning på något av dessa alternativ är alltså en kortsiktig och riskfylld icke-lösning av ett verkligt problem, behovet av energi i värld med snabb ekonomisk tillväxt.
De långsiktiga lösningarna måste alltså handla om förnyelsebar energi och effektivare energiförbrukning – ner till minsta lampa i alla upplysta hem i en värld som beslutat sig för att inte byta ut en miljö – och säkerhetsrisk mot en annan.

Att med öppna ögon växla över från ett närmast narkotiskt beroende av fossila bränslen till ett storskaligt beroende av kärnkraft var för bara några år sedan en närmast omöjlig tanke i Sverige. Så är det fortfarande ute i Europa där den senaste EU-mätningen av opinionen visar att 53 procent anser att kärnkraftens risker är större än dess fördelar.
Kanske är medvetenheten om kärnkraftens koppling till kärnvapen större där än här. Kanske är minnet av Tjernobyl längre och misstron mot de kärnkraftskramande politikerna djupare.

Under alla förhållanden har kärnkraftsförespråkarna uppförsbacke när de ska övertyga en alltmer miljömedveten europeisk befolkning om att framtidens energilösningar inte finns i förnyelsebar energi och kreativa tekniska lösningar. Sådana som varken förgiftar miljön eller de människor som utvinner den livsfarliga råvaran, förorsakar enorma och ännu olösta avfallsproblem och sänker tröskeln till kärnvapenspridning och terrorism av ett slag som än så länge för tankarna till politisk science fiction.

Den statliga Klimatberedningen har naturligtvis inte till uppgift att ifrågasätta ett uttalande som detta, från Mohamed El-Baradei, chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA:
”Skulle en stat med fullt utvecklad kärnkraftskapacitet av någon anledning besluta sig för att bryta sig fri från sitt åtagande att inte utveckla kärnvapen är de flesta experter eniga om att ett kärnvapen skulle kunna produceras inom ett par månader.”
Men när den svenska myndigheten nu hävdar att de svenska reaktorerna, som en gång ansågs ha en säker livslängd på 25 år, nu kan köras vidare i ytterligare 30-40 år så aktualiseras ett politiskt problem som inte längre kan skyfflas undan.

Ska Sverige avveckla de nuvarande reaktorerna, pressa ut det sista av deras kapacitet genom ständigt nya miljardinvesteringar eller – som folkpartiet, de stora borgerliga tidningarna och industrins kärnkraftslobby önskar och alltid har önskat – definitivt bygga in oss i det storskaliga nukleära samhället?

Energimyndigheten som tidigare i år uttalade sig om den tekniska möjligheten att samtidigt avveckla kärnkraften och klara de klimatmål som Sverige satt upp ansåg att det går. Frågan var inte vetenskaplig utan en politisk och demokratisk fråga om omställning och priset för denna.
Som bekant var kärnkraftslobbyn lika aktiv, både med att negligera kostnader och risker för kärnkraften och med att påstå att reaktorerna garanterade jobb och evigt billig el, när klimathotet ännu var ett okänt fenomen.

Det är dags att utmana denna lobby med fakta om alternativa energislag och kraftfulla politiska initiativ för effektivisering och besparing. Men lika viktigt är att hålla upp en vision av en framtida värld där hoten från de siamesiska tvillingarna kärnkraft och kärnvapen gett vika för en tekniskt stabil, demokratiskt kontrollerbar och miljömässigt uthållig mix av stor- och småskalig energi.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 28 november 2007

Skribent: Håkan Hermansson