KRÖNIKA. Oppositionens samlade nej till den rysk-tyska gasledningen under Östersjön fick regeringen ut på banan i en fråga som splittrar den internt och innehåller fler än en ideologisk laddning.

Carl Bildts bindning till ryska olje- och gasjätten Gazprom via styrelsearbetet i företaget Vostok Nafta är inte glömt. Inte heller de säkerhetspolitiska invändningarna mot en gasledning i svensk ekonomisk zon, som närmast föraktfullt viftades bort av utrikesministern tidigare i år. Carl Bildts ande vilar också över regeringens hittillsvarande tystnad.

Är gasledningen ett potentiellt miljöhot för Östersjön? Ja, den är åtminstone problematisk om den läggs för nära svenska kusten – den ursprungligt tänkta sträckningen, menade miljöminister Anders Carlgren för en månad sedan.
Men några andra miljömässiga invändningar mot en gasledning i Östersjön eller synpunkter av politiskt, säkerhetspolitiskt eller energipolitiskt slag har regeringen inte vågat sig på. Det ska nog tolkas så att alliansen politiskt inte orkar med något mer än att vara ett svenskt remissorgan i den lilla frågan. Den som handlar om ledningens exakta sträckning. På havsbottnen, märk väl.

Det är ingen tillfällighet att den ska placeras just där och inte dras över land, vilket hade varit både billigare och miljömässigt mindre riskfyllt. Skälet är politiskt. Ryssland vill inte göra sina leveranser politiskt sårbara genom att bli beroende av polska, baltiska eller vitryska tillstånd
Genom att göra upp med sina tyska affärspartners under ledning av förre kanslern Gerhard Schröder och dra ledningen i havet där FN:s havsrättskonvention gäller frikopplas också EU från direkt politiskt ansvar och förpliktelser. Det är en lösning som passar energijättarna i det här projektet.

Innebär det att regeringarna i de länder som berörs ska tiga sedan miljöprövningarna klarats av? Så kan man faktiskt tolka till exempel den svenska regeringens passivitet i frågan.
Men när detta väl är sagt återstår vad en samlad opposition som skrivit ihop sig i en debattartikel i frågan (SvD igår) egentligen enats om.
Kraven går ut på stoppa en ledning under havet, utreda en dragning på land och bestämt säga nej till en ledning som knyter Sverige till det ryska gasnätet. Argumenten handlar om Östersjöns miljö – de argumenten är tunga, rentav avgörande för att Sverige stenhårt ska markera mot projektet.

Men sedan talas om ”svek” mot klimatdiskussionen om naturgas i stor skala importeras från öst. Är det bara rysk gas som är miljömässigt problematisk? Hur är det med dansk och norsk gas? Vill partierna se en snabbavveckling av de nät som redan finns här och levererar gas till hushåll i Västsverige, för att inte tala om övriga Europa?

Och om trots allt östersjöledningen blir verklighet och utmålas som ett säkerhetspolitiskt hot, hur vill partierna hantera det hotet? Ska vi rusta oss militärt, ensamma eller i samverkan med andra, ska vi rentav övervaka det nya hotet tillsammans med Nato-medlemmarna runt Östersjön? Eller bara med Finlands flotta, som tidigare har föreslagits av socialdemokraten Håkan Juholt?

Utspelet väcker onekligen en rad frågor, som tills vidare lämnas obesvarade.
Om försvaret av Östersjöns miljö kan oppositionen enas, särskilt mot moderaterna som tidigare varit komplett ointresserade i frågan och mot en utrikesminister som sedan länge förverkat sin trovärdighet i allt som rör gasledningen.
I övrigt svajar det betänkligt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 27 november 2007

Skribent: Håkan Hermansson