Ett av de mer underhållande utslagen av politisk omtanke är den starka oron hos borgerliga debattörer för att socialdemokratin inte ska orka förnya sig när det nu går så oförskämt bra i opinionsmätningarna.

Oron kan tolkas på två sätt. Antingen har de redan gett slaget förlorat om valet 2010 och vill därför se en socialdemokrati som förflyttat sig så långt till höger att nästa maktskifte på avgörande områden inte innebär ett synligt uppbrott från borgerlig politik.
Eller så vill de framtvinga ett värderingsskifte som gör att framtida valrörelser alltid utspelar sig på en borgerlig spelplan och att politik i första hand blir en fråga om att utse vilka personer som är bäst på att genomföra det alla i grunden är ense om.

Det är den gamla drömmen om ideologiernas död, fast i ny tappning. Historien visar att vissa idéer inte dör av sig själv. De måste först marginaliseras, komprometteras, förvrängas, förklaras vara i strid mot vetenskap och sunt förnuft eller helt enkelt vara hopplöst passé. De idéer som måste bort innan ideologiernas död slutgiltigt kan utropas är alltid sådana som är förknippade med den västerländska arbetarrörelsen, främst socialdemokratin:
Inkomstutjämning, progressiv beskattning och idén att utbildning, boende och vård är universella sociala rättigheter som är undandragna marknadens sortering och prissättning. Också idén att jämlika människor kan kräva solidaritet provocerar dem som ser privata försäkringar, frivilligarbete och avdragsgill välgörenhet som viktiga ersättare av skattefinansierad generell välfärd.
För att inte tala om internationell solidaritet i betydelsen global inkomstutjämning och motstånd också mot förtryck som utövas av internationellt verksamma företag i namn av frihandel eller demokrati.

När förfasade sig senast ett borgerligt parti över mord på fackföreningsmän eller andra totalitära metoder mot fackligt aktiva bönder och arbetare i den tredje världen?

Om en hittills anmärkningsvärt amatöristisk borgerlig regering med hjälp av sina mediala stödtrupper på ledarsidor och i borgerliga tankesmedjor trots allt kan få socialdemokraterna under ny ledning att distansera sig från åtminstone några av sina grundidéer så har de ändå uträttat en hel del.
I Danmark frågar sig just nu socialdemokratiska valanalytiker varför det inte gick vägen den här gången heller. Ett återkommande svar är att partiet inte längre tillräckligt skarpt kan skiljas ut från sina motståndare. Det är fortfarande ett rätt duktigt parti med välfärd högst på dagordningen och dessutom med en duglig ny ledare. Men det uppfattades som det andra stora mittenpartiet, anpassat och förnyat men inte längre tydligt om vad det egentligen vill.

Mona Sahlin har lyckan att inte behöva bli jämförd en politiker av Anders Foghs kaliber utan med Fredrik Reinfeldt. Hon leder dessutom ett parti som tills vidare snarare är ett 40-procentsparti än ett 25-procentsparti.Men ska socialdemokraterna under hennes ledning undgå det öde som är förknippat med andra socialdemokratiska partiers anpassningsångest så börjar nu tiden mogna för en rad viktiga markeringar på områden som kräver klartext.

Skolan: kompromissa gärna om betygen, men bekämpa friskoleprivatiseringen av den svenska skolan.
Bostäderna: gör boendet till en social rättighet, minska inslaget av bostad som i första hand handelsvara.
Vården: hejda privatförsäkringarnas urholkning av principen vård efter behov, slåss för mer offentliga resurser till vård av hög kvalitet för alla.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 21 november 2007

Skribent: Håkan Hermansson