Jag hör till dem som inte gillar hösten. I alla fall inte november. De friska morgnarna i september, klar luft och gula löv tillsammans med känslan av terminsstart och nya möjligheter är underbar, men den brukar bara hålla i sig några veckor högt räknat. Sen kommer eländet med mörka morgnar vid busshållplatsen, dimma och duggregn, lika mörka eftermiddagar på bussen hem och snålblåst och kyla som gör det svårmotiverat att lämna soffan. Bristen på lust att ta mig utanför dörren gör mitt sociala liv torftigare än vanligt och humöret därefter. Nej, november är verkligen månaden som Gud glömde.

Hur uttjatat och banalt det än är med årstids- och vädermetaforer för tillståndet i nationen eller livet i stort så är det svårt att inte förfalla till sådana. Svartjobb, skattefusk, futtiga skandaler och smutskastar-spinnande pr-byråer. Vårdprivatiseringar och nya försäkringsfinansierade privata sjukhus. Utförsäljningar av såväl statliga företag som kommunala bostäder. Trist är vad det är, och lika svårt att förhålla sig konstruktivt till som duggregn och morgonmörker.

Inte är det mycket muntrare med oppositionen. Vi har jordens guldläge, men det händer inte så mycket. Sossarna har framtidskonferens för att prata skola, men en del som var där åker hem med fadd eftersmak av gamla tiders hårda partiledningars vinande röstpiskor och lågt i tak. En egentligen inte särskilt central fråga som betygen får allt medieutrymme trots att massor med olika – mer betydelsefulla – förslag diskuterades. De andra oppositionspartierna hörs knappt av alls. Och alldeles för lättvindigt dras oppositionen med i att göra partipolitik av skandalerna. Nog är det lite fuktig novemberdimma över oppositionen också.

Men det finns i alla fall en sak som är bra med november: det går över. Och när man tror att det inte kan bli mörkare kommer lite snö. Eller en adventsljusstake eller stjärna i ett fönster. Och i år vet jag vad jag önskar mig i julklapp – en roligare politisk diskussion om frågor som spelar roll, en vassare opposition och en verklig idédebatt. Är det att hoppas på för mycket?

Skribent: Marta Axner