I ett klargörande stycke i Lars Danielssons i övrigt ganska torra uppgörelse med den politiska skandaljournalistiken, ”I skuggan av makten”, finns en nyckelformulering som är avsedd som försvar för den egna eventuella frånvaron från jobbet annandagen 2004, men vilken också sätter fingret på stora delar av det senaste årets mediala politiska debatt över huvud taget. I förordet står: ”I avsaknad av reella motsättningar och viktiga politiska sakfrågor blir det som får uppmärksamhet sådant som Göran Perssons husbygge eller Fredrik Reinfeldts osynlighet i media. … Det leder till vad som ibland kallas för ”skitsakernas tyranni”.”

Danielsson var inte den första av makthavare att löpa medialt gatlopp efter privata misstag, men med drevet mot honom gick proppen ur också för förtroendet för regeringen som helhet. Den bristande förmågan att hantera tsunamikatastrofen var plötsligt ingrediens i en soppa där socialdemokratins maktinnehav ifrågasattes, inte på grund av dess syfte och politiska mål, utan på grund av dess oförmåga att hantera regeringsmakten effektivt och ansvarsfullt. Valrörelsen 2006 kom sedan i stora delar att handla om, just, ansvarstagande och statsmannaskap, snarare än idémässig analys av samhället och dess utmaningar.

För allianskonstellationen – som gick till val med ett tryggt nytt arbetarparti som skulle förvalta regeringsmakten bättre än sossarna själva och ett centerparti, en kristdemokrati och ett folkparti som ideologiska satelliter – är det senaste årets händelser därför förödande. Bristande omdöme, inkompetens och slarv sänker opinionssiffrorna för dem som lovade vara bättre förvaltare än ”Förvaltarpartiet”, men inte lyckats fylla ut den nya kostymen. Förvaltarskapet visade sig vara svårare än tänkt, sossarnas misstag blev också alliansens misstag och människor är människor, med alla sina fel och brister, oavsett om de går under svensk flagg eller röd fana.
Allianspartisternas snedsteg visar på motsatsen mot vad Reinfeldt försökte hävda innan valet – att det amoraliska och taffliga var socialdemokratiskt och det moraliska och ansvarsfulla borgerligt. Att Reinfeldt kunde vinna ett val, inte för att han ville ha ett annat samhälle utan för att han ville ha ordning och reda i förvaltningen, men nu inte levererar det, är idag hans stora sänke.

De politiska händelser som fått stort medialt genomslag under alliansregeringens första år kan nästan alla sammankopplas med namn som Stegö Chiló, Borelius, Billström, Björling, Carnegie, Odell, Forseke, Schenström och Clase. I något fall var det en felbetald filippinsk tjänsteflicka, i ett annat en obetald TV-licens, i ett tredje fuffens och lurendrejeri, i ett fjärde sprit och dåligt omdöme. Genomgående gäller att det är bristande privatmoral, dålig koll eller personliga misstag som utgjort grunden för ”skandalerna” och socialdemokrater har snabbt varit ute och gjort partipolitisk poäng av dem. Reinfeldts statsministerskap ifrågasätts av oppositionen, inte för att han bedriver gammal klasspolitik utan för att han inte har personkännedom nog att utse obefläckade medarbetare.

På liknande sätt fokuserade analysen av den interna socialdemokratiska överlevnads-/omprövningsprocessen länge på minnet av Göran Persson och hans personomdömen om de socialdemokrater som överlevt honom. Den man som under ett decennium ledde svensk arbetarrörelse ids inte heller i sina memoarer berätta för oss om statsmannaskapets många konflikter mellan olika ideologiska mål och motstående värden, utan den enda konfliktanalys klassresenären bjuder på är den mellan skål och vägg. Också det olidligt personfixerat.

Förutom det självklara i att människor vill att kompetent folk tar hand om deras skattepengar är den politisk-mediala personfixeringen och den partipolitiska striden om det mest kompetenta förvaltarskapet egentligen djupt tragisk. För ska man tro det senaste årets politiska debatt är skillnaden mellan höger och vänster inte längre en fråga om makt ur ett brett strukturellt samhällsperspektiv, utan en fråga om huruvida man kan hantera (stats-)makten eller inte. Skillnaden ligger inte i idéer, utan i förvaltarskap.
När ideologin och människosynen inte längre skiljer oss åt, gör privatmoralen och omdömet det. När moderaterna är lika goda sossar som sossarna, och sossarna lika goda moderater som folkpartiet, står konflikten mellan blocken inte om värderingar utan om vem som bäst är lämpad att sköta krishanteringen. ”Schenströmaffären” må handla både om yrkesetik, om regeringens krishanteringsfunktion och om Reinfeldts personkännedom, men samtidigt som pussbilderna på två lyckliga valsade runt i media skapade privata barnsjukhus, skolutförsäljning och minskad jobbtillväxt inte mer än några fjuttiga rader i pressen. Det privata är politiskt och personliga misstag blir storpolitik medan storpolitiken glider undan både seriös journalistik och ordentlig partipolitisk debatt.

Med en politik som inte erbjuder reella alternativ, visar på motstående konflikter eller skapar intresse och utmaning genom maktanalys och kontraster mellan de politiska blocken, söker sig den politiska debatten till enklare konflikter om vem som gjort vad, hur, när och med vem. På sikt urholkar detta både engagemanget och intresset för politik, liksom det flyttar fokus från väsentligheterna till trivialiteterna.
Fel och misstag kan både socialdemokrater och moderater göra. De verkliga skandalerna, de där ekonomisk makt flyttas uppåt, där möjligheter beskärs för fler, de skandalerna pågår hela tiden. I värderingarna och prioriteringarna finns den verkliga politiska dramatiken. Om detta borde debatten handla.
Vi socialdemokrater vinner inga val på att vi är bättre förvaltare än moderaterna, bättre moderater än verkliga moderater. Vi vinner bara val på att vara socialdemokrater.

Kajsa Borgnäs

Skribent: Kajsa Borgnäs