Hur sjukt som helst!

KRÖNIKA. Jag har sett Michael Moores ”Sicko”, filmen om den urusla sjukvården i världens rikaste land.
Den är inte riktigt men nästan dubbelt så dyr som i Sverige per capita. Men medan svensk sjukvård i jämförelse efter jämförelse rankas som en av de allra bästa i världen – som regel etta eller tvåa – hamnar USA långt, långt ner på listan.

Barnadödligheten i de fattiga områdena i USA är på samma nivå som i världens u-länder. 50 miljoner USA-amerikaner har ingen sjukförsäkring.
Men filmen Sicko handlar inte om de oförsäkrade, inte om dem som behandlas allra sämst i USAs sjukvårdsystem. Den handlar om medelklassamerikaner som har en försäkring, men som ändå förvägras en människovärdig vård. Den handlar om medborgare som trots att de har försäkring bokstavligen lämnas att dö av försäkringsbolag som jagar avkastning på insatt kapital.

I USAs sjukvård löper vinstintressena amok.
Sverige är numera, det blir allt tydligare, på väg åt samma håll.
Försäkringsbolagen här hemma har börjat sälja privata sjukvårdsförsäkringar till enskilda och företag. Sådana arrangemang skall ta den – som är inne i värmen hos något generöst företag eller som har råd att betala för vården en gång till – förbi köerna i den offentliga vården.
För att bana väg för sjukvårdsmarknaden har högeralliansen rivit upp stopplagen som förhindrade utförsäljning av offentliga sjukhus. Nu öppnas möjligheter för privatägda sjukhusbolag, att vid sidan om sitt avtal med landstinget, ta emot privata försäkringspatienter. Gräddfilerna byggs ut. Sorteringen har börjat.
För någon vecka sedan öppnade ett nytt privat barnsjukhus. Häromdan en privat cancerklinik. I borgerliga Stockholms läns landsting ligger ett förslag på bordet som föreslår att all sjukvård i Södertälje skall privatiseras.

Sjukvård kan aldrig fungera som en fri marknad med köpare och säljare. Om vi släpper loss vinstintressena i vården går människovärdet under.
Bilar kan säljas på en fri marknad. Vill man inte betala för en Volvo kan man välja en Skoda. Eller ta tåget.
Har man fått hjärtinfarkt är det så dags att välja och köpslå.
Finns det kunder på en sjukvårdsmarknad? Vem är det som köper och säljer?
När du tecknar din privata försäkring är väl rollerna ganska klara. Men det är inte alls säkert du får köpa en försäkring. Du kanske är för sjuk.
När du ligger akut sjuk på båren är det läkaren som bestämmer vad som skall konsumeras. Kanske är han eller hon delägare i vårdfabriken och vill därför köpa så mycket och så dyr vård som möjligt. Det driver upp kostnaderna.
När det gäller den behandling som skall sättas in efter det akuta skedet är det försäkringsbolaget som har sista ordet. Och bolaget vill tvärtom ransonera vården därför att ”onödiga ingrepp” minskar vinstmarginalerna.
I flera av de fall Michael Moore berättar om förvägras cancerpatienter vård för att bolagen säger nej.

Jag besökte USA våren 2006. Bland annat de båda servicefackförbunden SEIU och UNITEHERE som organiserar vårdanställda.
Jag frågade Ginny Coughlin och Deborah Schneider, i Sverige skulle vi kalla dem internationella ombudmän, vilken deras förklaring är till att vården i USA är så dyr och så dålig på samma gång.
Svaret kom utan någon som helst tvekan. ”Privata vinstintressen och byråkrati”. Det senare som en följd av det första.
Släpper man loss markandskrafterna på ett område där köp- och säljsystem egentligen inte kan fungera kräver det med automatik en omfattande byråkrati som skall övervaka, kontrollera och slita tvister.
Coughlin och Schneider hade ett budskap till.
”I Sverige lever ni i himmelriket, ge inte upp den modell ni har, då har vi inget att visa på och hoppas på här heller”.
Jag värjde mig förstås för denna överdrift och påpekade att ”vi har allt problem i sjukvården vi också.”

Skall man ha några invändningar mot Michael Moores Sicko är det att bilden av Frankrikes, Storbritanniens och Cubas sjukvård blir väl idyllisk.
Men allting är verkligen relativt. Jag förstår om den europeiska modellen för en USA-medborgare framstår som himmelriket.

När Sicko haft premiär i Sverige inträffade som på beställning en debatt om huruvida Michael Moore egentligen är trovärdig? Detta var ett tema i Sveriges radios Studio ett och i filmkrönikor och recensioner.

Michael Moores film är fruktansvärt trovärdig. En rimligare utgångspunkt för studiosamtal hade varit frågeställningar som dessa; Kan en demokrati se ut hur som helst? Får en demokrati lämna sina medborgare i sticket på det sätt som sker i USA? Hur är det möjligt att i en demokrati acceptera att i stort sett varenda inflytelserik politiker är betald av sjukvårdsindustrin eller krigsindustrin?

En annan fråga att ställa är om inte Sverige är på väg mot samma sjukvårdselände?
Har ni inte sett Sicko, så gör det! Och ta sen en allvarlig funderare på vad det är som händer med den svenska sjukvårdsmodellen!
.

Skribent: Bo Bernhardsson