Att samhället aldrig kan garantera absolut skydd mot vansinnesdåd som skolskjutningen i Finland betyder inte att det som faktiskt kan göras inte också ska göras. Det är det som är innebörden i begreppet samhällsansvar.

Vem bär ansvaret för 18-åringens mord på åtta personer i skolan i Tusby utanför Helsingfors? Det gör han själv. Och i en lika välbekant som grotesk final på mordorgien tar mördaren, i enlighet med den förvridna logik som är hans egen, detta ansvar genom att skjuta sig själv.

Det var inte vapenhandlaren som räckte över vapnet eller myndigheten som beviljade vapenlicensen som dödade de åtta. Inte heller de ansvariga för de internetsajter han besökt, de böcker han läst, de filmer han sett eller de vuxna i skolan som haft mördaren som elev och har till uppgift att lära ut etik och demokratiska värderingar och förebygga mobbning.

Psykiatrivården, som inte i just detta fall men väl i andra har haft den dubbla uppgiften att skydda samhället mot våldsbenägna patienter med allvarliga personstörningar och samtidigt behandla dem i syfte att lotsa in dem i en normal tillvaro kan heller inte pekas ut som skyldig till mord när en patient under behandling löper amok.
Listan över de inte direkt ansvariga kan göras lång: föräldrarna, den närmaste omgivningen, dagis, kamraterna, politikerna, ungdomskulturen – ja, hela tidsandan.

Det personliga ansvaret kan bara den ensamma, oftast men inte alltid fruktansvärt ensamma eller i sin galenskap isolerade, människan bära. Ingen social ingenjörskonst och ingen krisberedskap och ingen övervakning i världen kan sätta stopp för en dårskap som den i Tusby.
Vi vet det eftersom massmord av den här typen har begåtts av personer i de mesta skilda sociala omständigheter och i länder av olika samhällstyper under en lång följd av år.
Men diskussionen om en händelse som denna kan naturligtvis inte upphöra här och den gör det inte heller så länge det fruktansvärda finns levande i det allmänna medvetandet.

Alltså diskuteras i Finland det faktum att landet har världens tredje tyngst beväpnade civilbefolkning, överträffat bara av USA och Jemen och att det är lättare för tonåringar i Finland än i något annat land i Europa att helt lagligt skaffa sig ett vapen.
Ökar eller minskar detta risken för att effekterna av en hatisk tonårings hämnd på sin omgivning blir värre än om lagarna varit mer restriktiva? Frågan är berättigad och svaret handlar om just samhällsansvar.
Kan mer göras med bättre metoder för att identifiera en ung individ i psykisk kris – i skolan, i vården eller i kamratkretsen?
Våra moderna samhällen är bra på att känna igen fysiska sjukdomssymptom och blir för varje år allt bättre på att behandla skador och sjukdomar knutna till kroppen. Vad säger att vi inte skulle kunna bli bättre på att också minska riskerna för att en sinnessjuk ung människa försätter sig i samma situation som 18-åringen i Tusby?
Görs allt som kan göras för att sätta stopp för mobbning? Hur är vår gemensamma syn på svaghet och styrka? Hur belönar eller bestraffar vi civilkurage?

Det individuella ansvaret kan ingen springa ifrån. Men vi är också gemensamt ansvariga för ett samhälle som ständigt måste arbeta mot ondska och vansinne som kan blossa upp inom var och en av oss.
Det handlar inte att om att skapa vare sig det perfekta övervakningssamhället eller samhället med den perfekta religiösa eller politiska överideologin.
Det räcker långt med att bry sig i vardagen och aldrig ge upp när den brakar samman.

Publicerad i Skånska dagbladet den 9 november 2007

Skribent: Håkan Hermansson