KULTUR. Idag firas Astrid Lindgrens 100-årsdag– fem år efter hennes död – och kanske är hon om möjligt mer populär än någonsin, i alla fall på hemmaplan. I Sverige sjungs ”Idas sommarvisa” på skolavslutningarna. Ronja är det vanligaste hundnamnet. Uttryck som ”Voffor gör di på detta viset?” eller ”Det finns saker man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort” har etsat sig fast som referenspunkter i språket. Bullerbyn har blivit en självklar synonym till en småskalig lantidyll.
Antagligen var Lindgren 1900-talets mest inflytelserika svenska kulturskapare. Hennes berättelser har format generationer av barn och vuxna, deras samhällsuppfattning och värderingar – och då inte bara i Sverige.
Kampen om vad detta arv ska laddas med pågår för fullt – vilket är desto lättare när hon nu inte själv kan protestera.
I slutet av 90-talet kallade sig svenska djurättsaktivister för Aktionsgruppen Astrid Lindgren när de fritog burhöns och feministiska antiporraktivister tog namnet Kommando Pippi Långstrump. Förra året avslöjades att det högerextrema partiet Sverigedemokraterna sålde Emil-vykort och cd-skivor med sånger från filmerna på sin hemsida. Och i dagarna bjuder den statliga koncernen Vattenfall Berlinbarnen på sagoläsning för bättra på sitt bokstavligen kolsvarta rykte i östra Tyskland.
Alla vill använda Astrid.

Ytligt sett finns naturligtvis ett konservativt drag hos Lindgren. Hon romantiserar de förindustriella miljöerna i till exempel Bullerbyn, Lönneberga och Saltkråkan och knyter på så vis direkt an till, och skapar, ett slags svensk nationalmytologi kring det lilla goda folket i sina röda stugor, med mörka tjärnar, böljande sädesfält eller blanka skärgårdsklippor runt knuten. Möjligen fungerar dessa lantliga idyller särskilt bra som bild för ett förlorat paradis i ett land som Sverige, som i jämförelse med stora delar av det kontinentala Europa länge var ett renodlat bondeland. Gå två eller tre generationer tillbaka och vi är alla bönder eller torpare. Är det då så konstigt om man ibland sneglar mot Bullerbyn?

Men man ska inte låta sig luras. Astrid Lindgren var varken i liv eller verk den tillbakablickande rara sagotant hon ibland görs om till.
Tvärtom ligger kanske hennes storhet i att hon lyckades befolka de traditionella miljöerna med moderna människor.

Hennes eget liv illustrerar på många sätt just modernitetens genomslag i västvärlden: hon är en yrkesarbetande kvinna, ung mor och djärv offentlig debattör.
Som 18-årig fick hon barn med sin chef, tvingades lämna bort sonen till ett fosterhem och flydde småstadsskandalen till Stockholm. I hela sitt liv försörjde hon sig själv, först som kontorist, sedan under kriget på underrättelsetjänstens brevcensur, och efter debuten med Pippi Långstrump 1945 som författare och förlagsredaktör.
När, om inte under de snabba sociala omkastningarnas och utjämningens 1900-tal, hade en sådan livsresa varit möjlig?

Med tiden tog hon också mer och mer aktiv del i den offentliga politiska debatten. Mest berömd är den kritik av det svenska skatterna som hon lanserade strax före valet 1976, vilket enligt den före detta socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson i högsta grad bidrog till att bryta det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Hennes avsky för nazismen är omvittnad sedan 30-talet och när den nynazistiska rörelsen gjorde sig bred i början av 1990-talet gick hon, 88 år gammal, ut och fördömde den.
Omvänt beundrade hon arbetarrörelsen. ”Jag tror att det var det viktigaste?som hänt det här århundradet. Folk som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht” sa hon till exempel i en intervju i Die Ziet 1992.
Hon protesterade mot USA:s krig i Vietnam och mot kärnkraften (Det ni, Vattenfall!). Hon tog ställning för en frihetlig barnuppfostran och för förbud mot barnaga. På sin ålders höst bidrog hon till att driva igenom en ny, mer restriktiv, djurskyddslagstiftning och tog ställning mot ett svenskt medlemskap i EU.

Helt i takt med sin samtid, alltså. Det gäller i alla fall delvis också hennes verk.
Ett av de mest uppseendeväckande moderna dragen är med vilken enkel sjävklarhet hon placerar flickor i huvudrollerna, en Pippi, en Tjorven, en Ronja, utan att egentligen göra någon större poäng av deras kön. De skrivs inte bara fram som handlingskraftiga, egensinniga, modiga och äventyrslystna personer – roller som traditionellt varit reserverade för pojkar – utan också som relativt komplexa personer i sin egen rätt.
Till och med jämfört med en hel del av det som skrivs idag i samma genre, framstår Pippi och Ronja som moderna flickor. Den Hermione Granger som JK Rowling skapar i Harry Potterböckerna är till exempel en jämförelsevis endimensionell plugghäst i skuggan av de härligt vilda pojkpojkarna Ron och Harry.

De familjer Lindgren konstruerar har också ofta moderna drag. Pippi är naturligtvis det allra mest dramatiska exemplet; ett ensamlevande barn, som visar sig fullt kapabel att ta hand om sig själv och försvara sin autonomi mot barnavårdsmyndigheter och poliskår. Men också till exempel den tafatt kämpande ensamstående mjukispappan Melker på Saltkråkan, vars äldsta dotter Malin i förtid tvingats axla mammarollen för sina småsyskon, ligger ju bortom kärnfamiljsidealet.
I Ronja Rövardotter konstrueras rövarna som en storfamilj, som dessutom redan från början inte bara är placerade utanför samhället – utan också i konflikt med det. Som rövare lever de på plundring, ständigt jagade av överhetens knektar. Här finns inte ens, som i till exempel Robin Hood, något underdånigt knäböjande för den ”rättmätige” konungen, de erkänner inga kungar alls!

En intressant dimension av rövarnas utanförskap är för övrigt att Ronjas och Birks auktoritetsuppror så att säga tvingas gå åt andra hållet. När Romeo och Julia-konflikten väl är löst, drar Birk igång nästa uppror genom att deklarera att han minsann inte tänker bli någon rövarhövding. Istället för att, som Pippi, ta strid med det etablerade samhället för att skapa sin egen frihetszon, väljer han att ansluta sig till det i opposition mot sin egen normalitet – rövarlivet.

Just Ronja Rövardotter är tillsammans med Bröderna Lejonhjärta (1973) och Mio min Mio (1954) mina personliga favoriter, kanske helt enkelt för att de vänder sig lite äldre barn, men kanske också för att de gestaltar mer storslagna konflikter. I grunden är både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta tämligen konventionella messianska historier av den typ som det går tjugo på dussinet i fantasygenren. Det är en manlig värld, hårt delad i ont och gott, där svaga hjältar – barn, hobbitar -får växa sig starka och rädda skivan.

Att både Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio – som gavs ut samma år som Tolkiens Sagan om Ringen – också kan läsas som mer inomvärldsliga skildringar av en generaliserad kamp mot (fascistiskt) förtryck är också rätt självklart. Men i en essä i den nya antologin om Astrid Lindgren som opinionsbildare -”Ingen liten lort” – som gavs ut tidigare i år, föreslår Expressens kulturchef Per Svensson lite djärvt att Bröderna Lejonhjärta kan läsas mer specifikt som en skildring av Norge och Sverige under andra världskriget. ”Två grannländer, skilda av höga berg, förenade av stigar och vägar som trampats sedan urminnes tider. Det ena landet ockuperat, i ”fiendehänder”, det andra fortfarande fritt, men hur länge till? Kollaboratörer, ockupationstrupper i svarta uniformer, motståndsmän som släpas bort till fängelsehålor, tortyr och död.”
Och är inte den tyske rikskommisarien Terbovens namn misstänkt likt Tengils?
Samtidigt erkänner Svensson att han själv först tänkte på belägringen av Sarajevo – som ägde rum 30 år efter att boken kom ut.

Kanske är just obundenheten av tiden en del av styrkan.
De världar Pippi, Emil och Tjorven befolkar riskerar att försvinna i historiens dimma – tillsammans med sina hembiträden, länsmän, snickarboar och negerkungar – och bli mer och mer obegripliga för framtida generationers barn. Men sina tre mest fullödiga romaner har Lindgren redan från början placerat utanför historien, vilket gör dem mindre sårbara.
Till detta måste läggas det moraliska imperativet att slåss när man måste. Om Pippi är en anarkistisk narr som avslöjar samhällsordningens hierarkier och hycklerier och tillfälligt ställer dem på ända, men som i själva verket mest slåss för sin egen (barnets) autonomi, så talar framförallt Bröderna Lejonhjärta, vilket Svensson också är inne på, om det svåra valet att – mot sin övertygelse – ta till vapen också för andra.

I de flesta fantasyverk, för att inte tala om barnsagor, slipper hjältarna betala det fulla priset för sina dåd.
Så är det också i Mio, som får ett traditionellt lyckligt slut.
Bröderna Lejonhjärta tvingas däremot inte bara själva döda utan också plikta med sina liv. Visserligen mildras deras offer av löftet om Nangilima, men det ska kanske mest ses som en eftergift år barnsagans krav på just lyckliga slut. För en vuxen läsare är det mer uppenbart att Lindgren statuerar exempel: friheten kostar, varje uppror ska betalas, inbilla er inget annat. Och ändå finns det saker man måste göra för att vara människa.

ARTIKELN ÄVEN PUBLICERAD I Die TAZ

Skribent: Petter Larsson