I kärnvapenstaten Pakistan grips nu jurister, människorättsaktivister och civila politiker av alla kulörer för att rädda demokratin. Samtidigt sätts konstitutionen ur spel – återigen för att rädda demokratin.

Generalen som blev president som blev USA:s viktigaste, men kanske inte mest effektive, allierade i den ständigt pågående kampen mot terrorismen väljer denna gång ord för sin andra statskupp på mindre än tio år som får Vita Huset att rodna klädsamt.

Men ingen ska tro att han därmed stöts ut i kylan. Den pakistanska militären utgör i själva verket landets enda sammanhållande politiska kraft i ett land där demokratin aldrig slagit rot och där de politiska partierna alltid levt på militärens nåder.
De har periodvis släppts fram till makten, oftast låtit sig korrumperas i sin egenskap av företrädare för rivaliserande överklassintressen, inte skyggat för att – i likhet med Benazir Bhutto – ingå hemlighetsfulla pakter med generalerna och nästan alltid kastats ut i vanära när militären tröttnat på de civila experimenten.

President Musharraf är den typiske regenten i Pakistan. Inte Benazir eller hennes far, Zulfikar Ali Bhutto som en gång hängdes av en annan kuppgeneral och sedermera president och USA-allierad i den tidens kamp mot terrorism som gällde sovjetmakten i grannlandet Afghanistan.
Men om det pakistanska mönstret – föraktet för demokratin och eliternas ständiga rädsla för det egna folket – är välbekant så har de politiska insatserna höjts för varje årtionde.
Efter den 11 september 2001 drogs Pakistan in under direkt vapenhot från USA i kampen mot talibanerna och al Qaida i Afghanistan. Från att tidigare ha stött och i stor utsträckning skapat och utbildat de islamska extremister som senare blev talibaner tvingades Pakistans säkerhetstjänst och krigsmakt på order av Musharraf att radikalt lägga om sin politik.

Resultatet har blivit ett utdraget och hittills i huvudsak resultatlöst krig mellan en motvillig pakistansk krigsmakt och en talibanarmé i tillväxt, ett krig som idag utkämpas både i Afghanistan och i de egna gränsområdena.
Vetskapen om att denna krigsmakt förfogar över kärnvapen är skäl nog för USA och västvärlden att inte driva demokratikraven så långt att det grepp som diktatorn har och nu har skärpt ytterligare lossnar.

Musharraf är inte älskad i väst. Men att han är avskydd på hemmaplan är inte skäl nog att ställa honom inför ultimatum. Han är den typ av diktator som aldrig kommer att träffas av kännbara sanktioner så länge han bekänner sig till demokrati samtidigt som han för dagen ser ut att stoppa den för överskådlig tid.
Resultatet kan knappast bli något annat än mer våld från såväl regimens som de islamska fundamentalisternas sida, vilket gör en snabb övergång till den pakistanska varianten av partistyrd demokrati än mindre sannolik.

Pakistan illustrerar än en gång ihåligheten i Bush-administrationens anspråk på att sprida demokrati parallellt med den militära kampen – kriget – mot islamsk terrorism. Demokratin har aldrig varit svagare än nu i Pakistan, det ockuperade Irak, Ahmadinejads Iran eller i det Palestina som huggits mitt itu och där bägge delarna kontrolleras militärt av Israel.

För övrigt noterar jag att moderata skattefuskarparet Cederschiöld redan 1999 drev kampanj för sänkt skatt på hushållsnära tjänster och då förnekade att de själva hade svart städhjälp. Beklagligt, heter det nu om avslöjandet. De har verkligen sinne för språkets valörer. Själv föredrar jag orden för jävligt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 6 november 2007

Skribent: Håkan Hermansson