KRÖNIKA. Sveriges värsta klimatbov är inte biltrafiken eller uppvärmningen, inte de tunga transporterna, inte den energitörstiga industrin eller de lyxkonsumerande hushållen.
Utan ett enskilt företag: Vattenfall.
Faktum är att den helstatliga koncernen släpper ut mer koldioxid än hela Sverige sammantaget.
Det är bara det att man inte gör det här hemma, utan i länder som Tyskland och Polen – där vi inte ser det.

Medan den svenska regeringen stoltserar med ambitiösa miljömål och säger sig vilja bryta oljeberoendet har dess hungriga kronjuvel köpt på sig så många kolkraftverk och kolfält man bara kunnat, främst i östra Tyskland.
Inte undra på att de är avskydda av miljövännerna här i Berlin. För hur man än vrider och vänder på det, så är kolkraft det allra skitigaste av de skitiga fossila bränslena.
Dessutom har kolbrytningen lett till lokal miljöförstörelse och till att människor tvingats överge sina byar.

I början av oktober kom den senaste tyska protesten, då 20 Greenpeaceaktivister klättrade upp i en kran med en banderoll och krävde att utbyggnaden av kraftverket i Boxberg skulle stoppas.
I samma veva skrev en imponerande samling av 80 tyska organisationer – med Världsnaturfonden, Jordens vänner, Attac och flera kyrkor i spetsen – ett protestbrev till Vattenfalls vd Lars Göran Josefsson, där man kräver att Boxberg stoppas och att planerna på två andra kraftverk i Hamburg och Berlin ställs in.

Vattenfalls motargumentation, som den bland annat uttryckts i debattartiklar och intervjuer, har hela tiden varit tudelad: Man lyder bara de lagar som finns. Om tyskarna nu vill ha kolkraft, ja då ska de få det, av oss eller någon annan. Och tack vare bra teknologi är vår kolbränning mindre skadlig än många andras.
Så har företagare alltid sagt. När till exempel debatten om ett förbud mot slavhandel stod som hetast i England för 200 år sedan argumenterade slavhandlarna på samma vis: om inte vi handlar, så tar fransmännen över marknaden.

De må vara moraliskt ohållbart, men uttrycker egentligen bara marknadslogikens oförmåga att lösa samhälleliga problem. Inget företag kan ensidigt försämra sina vinstmöjligheter, även om det i förlängningen innebär att vi alla går under på en hetare jord. Därför måste politikerna gripa in.
Det är dessbättre ganska lätt gjort i det här fallet. Vi råkar ju faktiskt äga bolaget. Det krävs därför inte ens några bolsjevikiska ingrepp i äganderätten, utan
bara ett nytt direktiv från staten. Och vips skulle Vattenfalls ambition ”att vara Nummer Ett för miljön och vara erkänd för detta” – som företaget skriver i sin miljöpolicy – kunna förverkligas.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD i GÖTEBORGS-POSTEN

Skribent: Petter Larsson